Va?! Om jag inte flyttar pengarna förlorar jag en miljon?

Är det bra att pensionsspara via kapital- eller pensionsförsäkring? Inte om det är hög fast årlig avgift för då kan du förlora en miljon, säger Avanzas sparekonom och ger ett exempel på vad han menar med hög avgift: 0,65 procent (vilket råkar vara en nästan lika hög avgift som jag betalar…)

Kan det verkligen stämma att jag kan gå miste om en miljon, om jag ligger kvar i mitt kapitalförsäkringssparande med en årlig procentuell administrationsavgift som pensionsbolaget tar ut?

Bakgrunden till frågan är en digital annons i artikelformat i Dagens Industri där Avanzas sparekonom tar ut svängarna.

”Det är så onödigt. En till synes låg avgift på 0,65 procent per år kan göra att du får 1 miljon mindre att leva på”, säger sparekonomen.

Han utgår från ett exempel där den så kallade skalavgiften är 0,65 procent.

Det är alltså en avgift för själva formen för sparandet, skalet, det är det du betalar för att använda någon av sparprodukterna kapitalförsäkring, pensionsförsäkring eller individuell tjänstepension.

Den går oftast under namnet förvaltningsavgift i en pensionsförsäkring och kapitalavgift för en kapitalförsäkring.

Observera att skalavgiften är något annat än fondavgifterna där kapitalet är placerat. Det vi snackar om här är en administrationsavgift som går till pensionsbolaget.

Jag känner mig nästan idiotförklarad som har mina pengar i en försäkring med en avgift som ligger på ungefär denna miljontorsk-nivå. Följande oneliner gör att jag känner mig lite dum:

”Ingen skulle väl någonsin ha sin månadslön på ett konto med årlig procentuell avgift, men ändå har många ett sådant upplägg med sin tjänstepension”, fortsätter Niklas Andersson i annonstexten som så klart syftar till en flytt till Avanzas alternativ.

Han har rätt i att det kan bli mycket pengar, även om avgiften ser låg ut för många sparare.

0,65 procent på 500 000 kronor blir drygt 3 000 kronor om året. Och denna årliga kostnad blir högre och högre i takt med att kapitalet växer.

Dessa pengar skulle annars ha funnits kvar i fonderna där kapitalet placerats och växt med ränta på ränta-effekten fram till pensionen

När spararen betalar sin årsavgift på till exempel 3 500 kronor kostar det i praktiken mer än själva avgiften. Spararen missar också framtida värdeökningar på de 3 500 kronorna som gick till avgift. Och framtida värdeökningar på värdeökningarna.

Om sparkapitalet är högt och insättningarna på en viss nivå och börsen går bra kan det kanske bli en miljon kronor som spararen går miste om på grund av pensionsbolagets administrationsavgift.

Det är en hög siffra jämfört med flera andra räkneexempel. Men att effekten är reell går inte att ta miste på. Kolla bara på dessa räkneexempel:

25-åriga Jenny väljer ett tjänstepensionssparande med 0,5 procents avgift. Jämfört med om hon hade haft 0 procent får hon drygt 220 000 kronor mindre i pensionskapital när hon fyller 67. Hennes pension blir 1 700 kronor lägre varje månad livet ut (Exempel från Staffan Ström, Alecta 2021).
Om samma Jenny i stället nappar på ett erbjudande om pensionssparande för 1,5 procent i total avgift, försvinner cirka 590 000 kronor i avgifter och utebliven avkastning. Det sänker pensionen med 4 600 kronor varje månad. (Staffan Ström, Alecta 2021).
Betalar du en avgift på 0,2 procent och sparar 500 kronor i månaden under 40 år, sänks den totala summa du sparat ihop i slutändan av avgifterna med 5 procent. Om avgiften i stället ligger på 1,5 krymper summan du sparat med cirka 29 procent (Pensionsmyndigheten 2021, exemplet gäller fondavgifter).

Är jag en idiot som betalar en årlig avgift på 0,45 % av kapitalet i en kapitalförsäkring?

Nja, avgifterna på marknaden ligger i spannet 0,25 och 0,90 procent, enligt Konsumenternas Försäkringsbyrå (som kallar avgiften för grundavgift). Priset är alltså ok, sett till denna typ av produkt.

För min del ser jag ett par fördelar jämfört med att spara direkt i fonder via en bank. Jag har möjligheten att sjukförsäkra sparandet mot en avgift, jag har tillgång till rådgivning, och jag får stå i pensionsbolagets bostadskö.

På min sparandenivå kostar det inte en miljon, snarare ett par hundra tusen kronor, under 15 – 17 års sparande, allt annat lika.

Är det värt det?

Än så länge skulle jag inte vilja avfärda det som dumt, även om det är dyrt jämfört med att spara direkt i fonderna.

En sak är säker: att ha en kapitalförsäkring eller en pensionsförsäkring kostar en hel del vid långsiktigt och ambitiöst sparande. Vi som pensionssparare måste ställa oss följande frågor:

a) hur mycket kostar den årliga procentuella avgiften oss?
b) vad får vi för den?
c) är det vi får värt kostnaden, givet de alternativ som finns

Nya varningar från Småspararguiden

Småspararguidens årliga bottenlista är här.

Återigen varnar de för produkter som säljs till privatpersoner och företag efter så kallad avgiftsfri och gratis “fristående rådgivning”.

Dels handlar det om rådgivare som hänvisar kunderna till sina egna dyra fonder.

Dels handlar det om att bolag och banker hänvisar till fonder hos andra bolag. Detta i utbyte mot att rådgivarens bolag får höga provisioner – alltså bra betalt – från de rekommenderade fondernas ägare för att göra det.

Eller så gör de både och, skriver Småspararguiden. Säljer egna och andras dyra fonder. Det är du som betalar.

Det är läsvärt och detta år är det dessutom väl underbyggt med hänvisningar till oberoende bedömningar från myndigheter och medier.

Det är förmodligen så att finansbolagens rådgivare inte förklarar den genomsnittliga konsekvensen av att investera i dyra fonder.

Höga avgifter är nämligen något vi som sparar till pensionen måste vara uppmärksamma på. Risken är annars att avgiften gnager upp en stor del av din och min pension.

Det handlar om en sorts omvänd ränta på ränta-effekt, som gör att en hög avgift är osund i nästan alla väder.

Det finns såklart undantag. Du kanske har den osannolika rötan att lotsas till ett dyrsparande där förvaltarbossen och hans team har fantastiska förmågor? Du väljer ett bolag som har krafter som gör att de vet hur ekonomin utvecklar sig de nämaste 25 åren och därför hela tiden väljer aktier som går som tåget ?

Ja, då kan det löna sig. Men är det värt att betala uppemot flera hundra tusen kronor för att chansa på att just denna dyra förvaltare har denna förmåga?

ISK-skatten försvinner – Bye Bye kapitalförsäkring?

Den nya regeringen vill införa noll procent skatt på investeringssparkonto, ISK och detta upp till ett sparkapital på 300 000 kronor. Noll procent i skatt! Det är ju rätt billigt det. Varför ska då jag som sparar i en kapitalförsäkring inte byta?

(eller Jag och min kapitalförsäkring, del 1)

För mig som behöver spara till min pension blir jag såklart nyfiken på om detta är en sparform för mig ( som företagare har jag ju tyvärr ej en tjänstepension som nästan alla fast anställda har).

Jag sparar i dag i en kapitalförsäkring. Folk i min situation som inte är höginkomsttagare, alltså egenföretagare med enskild firma* eller dem som saknar tjänstepension från arbetsgivare, har oftast ISK eller i kapitalförsäkring som sparalternativ.

Dessa sparformer sänker nämligen inte sjukpenningsgrundande inkomst, föräldrapenning, a-kassa eller allmän statlig pension, eftersom sparandet sker med skattade pengar. (I Arbetsvärlden tidigare i år skrev jag att många ofta sparar på ett sätt som gör att de sänker dessa statliga försäkringsförmåner, läs mer här.)

Sparformerna liknar varandra. För bägge sparformer får du betala en årlig relativt låg skatt oavsett om du gjort en vinst i sparandet eller inte. Så om då skatten försvinner i ISK borde väl denna sparform hamna i tätposition? Allt annat lika så är svaret såklart ja. Men allt annat är inte lika såklart. Det handlar ju om pension…

Vad är det då för skillnad? Enkelt uttryckt kan man säga att ISK inte har något med försäkringar att göra. Det är ett mer rent sparande, och därför också billigare.

Bägge former är sparande med skattade pengar i olika kombinationer av fonder och aktier och andra värdepapper, men i kapitalförsäkring sker sparandet i försäkringsform. I varje fall ges en eller flera försäkringsmöjligheter.

Försäkringsbolagen framhåller till exempel att du enkelt kan utse en förmånstagare som får sparkapitalet om du hastigt och lustigt skulle förvinna från jordens yta. (Detta går dock att lösa för ISK genom testamente).

Du kan också köpa till olika försäkringsdelar som till exempel täcker upp i fall du blir sjuk, och tillfälligt inte kan spara till sin pension.

Formen ger dig också möjlighet att pytsa ut pengarna under längre tid som månadsutbetalningar, som om det vore en riktig pension.

Vissa bolag erbjuder dig dessutom valet att spara så att en del av värdet på de insatta pengarna garanteras (oftast 80 procent), så att de inte förvinner till stor del i dåliga investeringar eller i en börsnedgång. Det kallas att spara i traditionell försäkring.

Den tydligaste fördelen med ISK jämfört med kapitalförsäkring är framför allt avgiften. Ett ISK är i regel avgiftsfritt i sig, till skillnad från dess ”konkurrent” (men fonderna i sparandet betalar du för i bägge fall).

Med ränta på ränta-effekten kan kapitalförsäkringen därför bli rejält dyrt jämfört med ISK om avgiften är hög och sparandet långsiktigt.

Och om schablonskatten försvinner för ISK, men inte avkastningsskatten hos kapitalförsäkring, blir alltså ISK ännu billigare jämfört med kapitalförsäkring.

Det som jag och andra i min situation alltså bör ta ställning till: är fördelarna med kapitalförsäkring värda de högre avgifterna och den framtida eventuellt högre skatten?

Eftersom jag inte sparar till en traditionell försäkring som garanterar ett visst utbetalningsbelopp är de återstående fördelarna för mig, som jag ser det:

*Det är möjligt att köpa till en slags sjukförsäkring som tillfälligt genererar insättningar till pension (men denna upplevde jag som rätt dyr, och det är som alltid svårt att veta det reella värdet av en försäkring)
*Långvarig utbetalning, så att det liknar en vanlig pension, och inte är en summa på ett konto
*I mitt fall även att stå i en speciell bostadskö där jag kan flytta in i försäkringsbolagets fastigheter

Men eftersom jag inte har tecknat sjukförsäkringen till kapitalförsäkringen, är det rätt få fördelar faktiskt. Jag vill ju inte längre bo på Södermalm, som när jag var 30, så bostadskön är inte så värdefull längre för mig. Så om skatten försvinner på ISK, och inte på kapitalförsäkring, kommer jag nog att flytta mina pengar, om jag inte gjort det tidigare.
Rickard

Läs mer:
Här hos oberoende Konsumenternas Försäkringsbyrå finns en jämförelse mellan ISK och kapitalförsäkring, men de går på just denna sida inte in konkret på avgifter och möjliga försäkringstillval. Men om du surfar runt kan du även jämföra avgifter.

Så planerar Kristersson-styret göra om pensionspolitiken

Den nya regeringen vill sänka skatten på pension och dessutom utreda frågor som skulle kunna leda fram till ett skattegynnat pensionssparande.

Så kan det avtal som förhandlats fram av regeringspartierna tolkas. Det står att åtgärder som riktas till hushållen bör innehålla sänkningar av skatten både för arbetsinkomster och pensionsinkomster.

Regeringen ska dessutom ta fram andra förslag på hur pensionärernas ekonomi kan bli starkare.

En något svårtolkad passage är en formulering som rör ”breddat ägande av pensioner”.

Det handlar om en formulering under rubriken Hushållsekonomi på sid 59, som lyder:

”Reformer som bidrar till breddat ägande, vad gäller exempelvis boende, sparande och pension bör genomföras”.

Gunnar Loxdal på nyhetsbrevet Sak & Liv tolkar det som att det öppnar för en utredning om skattegynnat pensionssparande. Detta vore en stor nyhet för både pensionsbranschen och enskilda pensionssparare. Det är en rimlig tolkning. Åtminstone kan det ses som ett första steg i denna riktning.

I dag finns det ingen möjlighet eller poäng för den stora majoriteten att spara avdragsgillt till pensionen. Endast egenföretagare och dem som saknar tjänstepension kan göra avdrag, och bland dessa grupper är det bara solklart pensionsmässigt gynnsamt för dem som tjänar mycket bra, över drygt 46 000 kronor i månaden.

Detta beror på att avdragen sänker den pensionsgrundande inkomsten som deklareras till staten för den som tjänar sämre än så, och därför blir avdraget en sorts pyrrhusseger. Man ökar sin kommande privata pension men sänker samtidigt sin kommande statliga pension.

Man måste också komma ihåg att det fåtal som i dag är gynnade av avdragsmöjligheten måste betala skatten någon gång, även om de slipper den i dag, i det här fallet när den insparade pensionen betalas ut.

Om de sparade pengarna växt rejält kanske det inte spelar så stor roll i sig, men för att det ska bli ekonomiskt gynnsamt måste de privata pensionspengarna växa så mycket att det förtar den negativa effekten av att få en mindre inkomstrelaterad pension av staten, vilket blir fallet när man drar av på skatten och sänker sin inkomst.

I dag hänvisas alltså de flesta till att spara till sin pension med skattade pengar.

Om det nu är en utredning på gång som ska införa skatteincitament till privat pensionssparande, blir det förmodligen en utmaning för utredarna att hitta ett system som gör systemet gynnsamt skattemässigt för låg och medelinkomsttagare, utan negativa effekter för deras vanliga pension.

En av anledningarna till att den tidigare avdragsmöjligheten togs bort var att den inte gynnade dem med vanliga inkomster, utan mest dem med mycket höga inkomster.

Vilka använder Min Pension och hur nöjda är de?

Det finns ett stort intresse för att få reda på hur ens framtida pension kommer att se ut, i synnerhet bland de äldre. Uppskattningsvis mellan fyra och fem tusen personer loggar i genomsnitt in på tjänsten Min Pension varje dag.

På Min Pension kan du göra prognoser om hur din framtida pension kan bli. Det handlar om totalen: om hur mycket din allmänna statliga och pension, dina tjänstepensioner och ditt eventuella privata pensionssparande sammanlagt kan ge. Och det är många som vill veta svaret.

Även om antalet gjorda prognoser minskat sedan förra årets rekordår, så måste man nog säga att intresset är stort.

I den statistik som finns att tillgå framkommer att 3 077 093 nu levande personer besökt Min Pension under de senaste 24 månaderna.
Det är alltså minst cirka 1,5 miljoner personer om året som loggat in, vilket innebär 128 000 personer i månaden.

Ett dagligt snitt skulle vara 4 273 personer ifall det var jämnt fördelat under året och månaderna. (en minimisiffra en del av dem loggat in under de senaste två åren gått bort).

Vilka är de inloggade? Ja, lite mer än hälften hade fyllt 50 år, enligt rapporten för kvartal 3. En betydande grupp 70+ hade också loggat in, intressant nog. Det ser i grafiken ut som det är cirka 5 procent som hade fyllt 70. (Man kan tycka att dessa borde ha en rätt så bra koll på sin pension, men förmodligen handlar det om dem vars tjänstepension ska upphöra inom kort?).

Det är ungefär hälften kvinnor och hälften män som använder tjänsten. 27 procent har ännu inte fyllt 40 år.

Enligt ett tidigare blogginlägg från Min Pension i år var de yngsta klart mindre aktiva än de äldre. 14 procent av prognoserna gjordes av användare under 40 år medan 60-plussarna stod för 43,5 procent av de genomförda prognosberäkningarna. Det är såklart inte så konstigt. Enligt min erfarenhet är det relativt få personer under 40 som tar pensionsfrågan på allvar.

Många gör också flera prognoser. De ändrar sina antaganden om när och hur de ska gå i pension. Min Pension rapporterar om att det skapas ungefär 114 692 pensionsprognoser dagligen.

En besökare gör i snitt gör 2,5 prognoser per besök, men hur många som gör väldigt många prognoser, och hur många som nöjer sig med en prognos och sedan inte mer, eller inte riktigt förstår hur man gör en prognos, framgår inte.

Det skulle vara intressant att läsa en mer djupgående statistisk analys och dessutom en kvalitativ analys med längre intervjuer med olika typer av användare. Hur tas informationen emot? Är förståelsen hög eller låg? Hur många upplever att informationen är tillräckligt tydlig? Hur många känner sig osäkra på om någon av sina inbetalda pensioner saknas i prognosen (täckningen är god, men inte fullständig) ? Gör prognosresultaten att användarna på något sätt ändrar sin inställning till sin pension?

’Blizzard of Ozz’ – 52 years today. Did Ozzy write the lyrics? #classical albums

Co-writing, I think it’s quite a fair description for a lot of songs. Not only does Ozzy do the vocal melodies. He is also an inspiring bundle of special emotions and energy. And the lyricists that work with him knows that. They must consider that he is hunted by demons from the past, but always makes a come back after a crisis, and this with a smile on his lip.

One issue that has become more and more discussed among Ozzy-fans the last ten years is how much he contributed to his own classical songs in the beginning of his career. And this day is a fine day to address the question, since it was at this date that he made his comeback, back in 1980.

The issue is that a lot of the fans in the beginning of Ozzys career thought that he was the lyricist and that he in the lyrics was telling the listeners about his thoughts and views about life, as a kind of diary of the madmen himself.

For example, this is how Ozzy, or the Ozzy team and the record company, describes the history behind Crazy Train in the texts that was included in the compilation album The Ozzman Cometh 1997.

“I’M GOING OFF THE RAILS ON A CRAZY TRAIN!” reflects everything I was going through at the time. We wrote this in Monmouthshire, Wales at a residential studio”

But it wasn’t that simple. Far from it.

This is how the bassist Bob Daisley says that the music came into being when they made Ozzys two first albums in an interview with Youtube channel The Metal Voice 2018.

“Most of the main riffs were Randys, but the music part we did together. Now what we did …would be to play an idea of a song. A backing track kind of a thing, and Ozzy would sing a melody over it. And a lot of these melodies were very good, you know, Ozzy was very melodic in his vocal tunes and melodies. And there weren’t any other lyricists in the band. But I’d written songs in the past” (20.02).

The bassist is quite clear in his biography. It was he, not Ozzy, that wrote most of the lyrics.

Nevertheless, the album Blizzard of Oz became to be a true game changer for John Osbourne, 32 at the time. He had been kicked out of Black Sabbath 1978. He drank a lot and took a lot of coke, and nobody believed in him. Except for his soon-to-be partner and wife Sharon. Fortunately, this woman also acted as his boss and manager, and helped him find musicians that suited him.

I guess that you could say that the guitarist Randy Rhoads, drummer Lee Kerslake and bass player and text producer Bob Daisley – together with Sharon Arden – saved Ozzy’s career.

This heavy metal classic is probably a result of good teamwork. Especially Bob Daisley (ex Gary Moore, Uriah Heep and Rainbow) and his texts is important here. He, the almost legendary Rhoads and Ozzy really were a good combo.

Ozzy says in his biography that he himself was, at least sometimes, involved in the making of the texts and not only the song melodies. For example: it was he who heard that Rhoads had a good riff that would match well to the lyrics that he had formulated for some time “Wine is fine, but whiskey’s quicker, Suicide is slow with liquor” (Osbourne 2010, s 197). But Daisley claims that it was he who wrote the lyrics, with hard-drinking Ozzy in mind. (Daisley 2013, s 122).

Ozzy acknowledged in his biography that experienced rocker Daisley helped with the songwriting and was a good bass player (but kind of an ill-humored and complaining bloke as well). Daisley has quite another take on it. That is evident in his biography “For facts sake”, where he describes how he wrote most of the lyrics, for example to the mega-hit “Crazy Train”.

Either way. This album is good. Is it Ozzy’s best? No, but if you look at it from an objective perspective, I guess this is one of his two best solo records, together with Diary of a Madman.

It’s hard rock, and vaguely late Sabbath-reminding, but catchier and kinder, it has more energy, and was more direct and had much better songs than the late 70:s Sabbath albums. And it was, or was presented as, totally focused on the solo artist himself – more precisely the Ozzy-persona; the crazy artist that said goodbye to romance and friends and bit the head off a bat,(and also a dove actually).

Another example of this focus in Ozzy, besides the Suicide solution song, is ”I don’t know”. Even if it is Daisley’s words, it’s about Ozzys experiences from Sabbath, when everybody asked him and Sabbath about esoteric things and mysteries about life (Daisley 2013, s 122), themes of which he really didn’t had so many things to say.

In the book the former Ozzy bass player even admits that Ozzy changed his lyrics in this song, according to Daisley by accident: Ozzy remembered some of the sentences the wrong way, he writes.

It should be “It’s if you win or lose, you can choose, don’t confuse all the clues, it’s up to you”, but Ozzy changed it to: ”It’s if you win or lose, you can choose, win or lose, it’s up to you”. In the end, everybody in the studio was happy, so the Ozzy version became the final version (Daisley 2013, s 139). And the song was better of.

75 percent of the songs on the debut album are good. It has Crazy Train (473 000 000 plays on Spotify!). It has Mr. Crowley, and it has Rhandy Rhoads. Any bad tracks? Yes, one. It is No bone movies. Totally boring. Doesn’t make you feel anything.

How about the production? Not so good. It sounds a bit…thin? Many seems to like it though. But some of the more skeptical fans says ”Raw”, ”Rough” and ”A bit dated. The production is clearly different from the other albums. Is it cheap or is it perfectly fitting the Ozzy persona at that time? Either way, I give Blizzard of Ozz a weak 8 out of 10.

What does Ozzy says nowadays about the writing of his songs? Among many things he says that he has co-written the songs, when asked to comment that he has produced 173 songs. (Sirius XM, interview 2019.)

The story and the persona is magnified by show business, and the audiences expectations, of course.

Looking back at the first of solo albums, I am more convinced than ever that Ozzy was, and is, heavily involved in the making of his music, even though it’s quite clear that the riffs and the lyrics often relies on somebody else’s efforts.

Rickard Jakbo

References

Sirius XM (2019) Billy Morrison Asks Ozzy Osbourne If He Knows How Many Songs He’s Written

https://www.youtube.com/watch?v=i3kBb7rHIXo

Bob Daisley-Talks Blizzard of Ozz, Diary of a Madman, Bark at the Moon Pt1

Osbourne Ozzy. & Ayres Chris (2010). I am Ozzy/Jag är Ozzy Swedish translation. Norstedts: Stockholm.

Daisley Bob (2013) For facts sake. Thompson Music: Victoria

Saulnier, J. (2011) Jason Saulnier Bob Daisley Interview – Ozzy Osbourne Bassist (Music Legends)

https://www.youtube.com/watch?v=Gx6PyOwCYI8, The Metal Voice

Osbourne, 0. (1997) The Ozzman Cometh. CD.

Ride the lightning (not the cultural capital) Classic albums #2.

Ride the lightning. Metallica. 1984.

This thrash and metal classic were mostly ignored by commercial press* when it came out, which is both strange (because of the quality) and predictable (because of the audience).

Nowadays, every sane and insane hard rock/metal enthusiast regards the blue album as a milestone. It currently rates as #3 at the best metal albums ever list, in the app Rate your music (that’s surprisingly high if you ask me).

It has seven angry thrashy and heavy songs and one sad ballad. All songs are about death except ”Escape” (which ix about saying Fuck you to everybody).

The themes is, as Mick Wall writes in ”Enter night”(2010) the kind of youthful death theme that you could expect from a acne-burdened teenager, ”that locked himself in his room and hopelessly tried to defend himself against an unfair world”. (And the singer and frontman James Hetfield really had some acne problems in those days).

Personally I was totally struck by the title track. A man reflects on life and death before he is executed, but it’s not only sadness that you feel when you listen. Rather, you recieve a kind of strength through the angry vocals and also a sense of connection and knowledge about this dark place of the world (but I remember I soon got tired of it after listening to it 25 times or so).

Songs that I always will get back to is For whom the bell tolls and the instrumental Call of the Kthulu.

What about the audience? Why did the press miss it out?

My theory, inspired by the sociologist Pierre Bourdieu: Music reporters in the press is rarely in contact with teenagers from the working class, (or other groups with less academic cultural capital, like small firm owners). And the people that loved Metallica in the beginning were, to a large part, from these classes and groups.

That’s why the press, at least the culture-section, doesn’t appreciate the next big thing a lot of the times. (Most famously they didn’t get shit about heavy metal in the 70’s). And I’m quite sure it happens still, with newer young genres. (Maybe with EDM, the kind of music Avicii played ?)

However. The album is a 8 out of 10.

Best: the Hemingway-inspired For whom the bell tolls, and Ride the lightning isn’t far behind.

Very good: The Call of Cthulhu, a short story by American writer H. P. Lovecraft.

Worst: Trapped under Ice.

* Mick Wall. Enter Night (2010), s 195.

Att kasta, att springa och att låta sig berusas av faran. Tallkrogsminnen #1

En sprakande gemenskap för vandaler eller Att kasta, att springa och att låta sig berusas av faran.

Gatlykta i Enskede där glödlampan är väl skyddad. (Obs! The names of the highly involved persons have been changed to protect the innocent).

På av de långa gatorna längs Enskede IP knatade vi på upplogade och kalla gångbanor en gång i veckan på väg mot Enskede gårds gymnasiums gymnastikhall. Det var i de här krokarna som en av flera ”vandaliseringsuppslag” kläcktes.

Vi var 13 år. Det var oftast jag, P och B som mötte upp i Tallkrogen någonstans för att gå den långa sträckan. Kanske även K. Hallen låg 2,5 förorter bort och inte på linje 18 där vi bodde. Vi gick väl för att 13-åringar inte cyklade på vintern på den tiden och för att det inte var någon förälder med bil som brydde sig om vårt kassa handbollsgäng (En gång förlorade vi mot H43:s lag från Lund med cirka 39 – 1).

Det var en långtråkig promenad på hårt snöknastrigt underlag. Enstaka bilar och lyktstolpar lyste upp vinterkvällen.

Någon kom på att promenaden blev mer spännande ifall man kramade isigt hårda snöbollar och sulade dem rakt upp mot någon av de uppradade gatlyktorna. Jag gillade det inte.

Men de flesta ansåg att detta var en god idé, att det var en handling som kanske kunde leda till respekt och ryktbarhet eller i alla fall något att berätta. Ingen protesterade i alla fall. (Det var troligtvis B som kom på det, och om honom berättades det senare att han växte upp till att bli en hejare på att stjäla bilar, fast bara på fyllan).

På den nutida bilden ovan är ljuskällan inkapslad bakom något som ser ut som hård genomskinlig plast. Men då var det helt öppet fram till glödlampan. Det var upptäckten av denna glipa i en hörna av ytterfasadmiljön som gjorde det möjligt ”att vanda” på detta sätt.

Enligt min minnesbild gjorde jag tappra men lågmälda försök att få Tallkrogsfalangen av IK Götas 71:or på andra tankar. Min inställning hjälpte föga. Jag såg hur den ena lyktan efter den andra krossades. Promenaderna i snön kändes inte längre så långa, men innehöll tyvärr också nu ett moraliskt dilemma.

Jag deltog som sagt inte i detta vansinne. Eller rättare sagt; jag deltog inte till en början. Efter ett tag trädde nämligen en av människans starkaste drivkrafter in i bilden: den sociala, en känsla av att vilja att tillhöra gruppen. Som en ljummen vind blåste den in under min blå täckjacka.

Det var fel, jag visste detta. Men det kändes som om det fanns en belöning på andra sidan beslutet av att ge upp, av att säga ja till: ”nu gör vi något häftigt och coolt tillsammans”. Säga ja till att kasta, att springa och att låta sig berusas av känslan av fara. Jag ville inte heller vara en tönt. Att vara en tönt medförde både risker och nackdelar, och mer om det senare.

Kanske bytte jag inställning, kanske agerade jag bara. Jag slungade i alla fall ett par snöbollar, och åtminstone en hård variant orsakade ett härligt sprakande och ett blixtrande poff när den träffade sitt mål i mörkret. Jag blev aldrig någon vandal av rang, men jag var en del av gemenskapen, och ingen av oss åkte fast. I alla fall inte för detta.

Strutseffekten är klar

Nu är rapporten ”Strutseffekten” klar. Rapporten är en bearbetning av min D-uppsats i sociologi ”Äta sämre och få en bra pension?”, som jag gjort åt Småföretagarnas Riksförbund.

Texten innehåller dels en kunskapsöversikt och dels en kvalitativ undersökning som utifrån intervjuer och beslutsteori försöker förstå varför många egenföretagare inte sparar tillräckligt.

Bakgrunden till undersökningen är att den allmänna pensionen som andel av svenskarnas slutlön sjunker och att detta ofta kompenseras av tjänstepension för de som har en sådan . Men många egenföretagare, i synnerhet soloförtagare, sparar inte så mycket, eller inte alls. Trots att de saknar tjänstepension.

Genom djuplodande intervjuer och intervjuer med intresseorganisationer identifierar jag tre kategorier av spartyper bland företagarna:

högsparare – som sparar i stort sett så mycket som en anställd får i tjänstepension
lågsparare – som sparar långt ifrån så mycket som en anställd får i tjänstepension
ambivalenta sparare – som under en period sparar så mycket som en anställd får i tjänstepension men som upphör med sparandet

Ett av mina svar på varför att det finns en större grupp egenföretagare som riskerar att får relativt låga pensioner, vilket har identifierats i flera studier, är att det ofta är svårt att göra rationella pensionsval. Speciellt för dem med låga inkomster är det svårt att avgöra vad som är bäst. Om man har en låg lön eller liten vinst, är det då bäst att spara, investera eller konsumera?

Här kan du läsa rapporten.

https://smaforetagarna.se/wp-content/uploads/2022/03/Rapport-SFR-005.pdf

Om det obefintliga fusket inom kvalitativ forskning #1

Läkaren och före detta generaldirektören för Socialstyrelsen, Kjell Asplund, gör i sin första populärvetenskapliga bok en intressant iakttagelse.

I sin bok ”Fuskarna – om Macchiarinis och andras svek mot vetenskapen” (2021) skriver han att han inte har hittat något exempel på forskningsfusk inom kvalitativ forskning inom livsvetenskaperna (dit han räknar förutom medicin och näraliggande fält, även psykologi).

Han hittar gott om exempel i kvantitativ forskning. Storfuskarna han tar upp; kirurgen Paolo Macchiarini, psykologen Diederik Stapel och provtagningsteknik-entreprenören Elizabeth Holmes använde kvantitativa redskap, alltså siffror och matematiska metoder. Han tar del av sammanställningar av organisationer som arbetar med att systematiskt avslöja fusk och fel.

Men han hittar inga fall av fusk eller forskningsoredlighet inom kvalitativ forskning inom det som han kallar livsvetenskaperna. (Med kvalitativ metod menas att forskningsmaterialet ofta består av djuplodande intervjuer och beskrivningar av miljöer).

Man kan sammanfatta hans iakttagelse så här: rent semantiskt och juridiskt förekommer så gott som aldrig fusk i kvalitativ forskning .

Hans hypotes är att frånvaron av fusk i livsvetenskaperna beror på att ”gränserna mellan metodfel (bias) och fusk är så uppluckrade i kvalitativ forskning” (s. 133), att man i praktiken inte gör någon skillnad på dessa två företeelser.

Författaren, som tidigare bland annat varit ordförande för Statens medicinsk-etiska råd, skriver att det är lättare att utreda om bilder och siffror manipulerats än de kvalitativa texterna, och han är inne på att det är mycket svårt att utreda fusk när datamaterialet oftast består av långa intervjuutskrifter (som ingen annan än forskaren själv har tid att läsa). Det är därför, menar han, som det nästan aldrig talas om fusk i kvalitativa sammanhang, utan om bias – att forskningen inte håller tillräcklig kvalitet.

Följdfrågor som dyker upp:

*Är detta en korrekt bild? (Högst troligt, utifrån bokens noggrannhet i övrigt)

*Gäller detta inom alla vetenskapliga fält? Man kan ju tänka sig att inte bara medicin, utan även psykologi, skiljer sig från andra ämnen som kanske är mer vana vid kvalitativ metod, till exempel statsvetenskap och sociologi.

*Kan en i det närmaste total frånvaro av fusk betyda något för trovärdigheten för kvalitativ metod?

Det är ju högst osannolikt att en extremt vanlig forskningsmetod inte drabbas av fusk, när det finns gott om fuskare bland dem som forskar med hjälp av siffror. Och en total frånvaro kan ju tolkas som att fuskare som lyckats publicera sig alltid går fria?

Detta vore synd, för långt ifrån allt viktigt och intressant går att fånga in vetenskapligt med siffror, och en hög trovärdighet för kvalitativ vetenskap är såklart betydelsefullt för vår förståelse för vad det innebär att vara människa.

Den fjärde frågan som slår mig är om det spelar någon roll om fusk kallas bias, alltså ungefär snedvriden forskning äv lägre kvalitet?

Det skulle jag påstå att det gör. Att någon väcker misstankar om bias kring en forskningsrapport är mycket vanligt. Det tillhör en god kritisk läsning av en forskningsrapport att ställa frågor om omedveten och medveten bias. Det finns nämligen massor av vägar som leder till mer eller mindre bias. Fusk är något helt annat.

Det ska tilläggas att Asplund inte alls framstår som en motståndare till kvalitativ metod. Han framhåller till exempel att han skrivit kvalitativa forskningsartiklar med andra forskare.

Utifrån att jag kommer från ett fält som har mycket gemensamt med kvalitativ metod – journalistiken – undrar jag till en början varför inte mediernas fuskavslöjande mekanismer skulle kunna vara verksamma inom till exempel kvalitativ psykologisk forskning?

Det troliga svaret verkar dels vara aatt själva pseudonymiseringen inom kvalitativ metod gör att man inte kan använda samma kontrollmekanismer som inom undersökande reportagejournalistik. Där kan man ju ofta åka till samma miljö, och ställa samma eller liknande frågor, och då få syn på uppenbart manipulerande av verklighetsbilden.

Även en annan journalistisk kontrollmekanism faller troligtvis gällande en stor del av den kvalitativa, ofta etnografiska, forskningen. Jag kallar den expertmetoden, där etablissemangspersoner går i god för äktheten och rimligheten i den journalistiska bilden som målas upp.

Men då etnografiskt arbete ofta syftar till att ge en annan och ny bild än den dominerande och etablerade, blir det relativt poänglöst att det etablerade samhällets representanter ska bedöma och godkänna bilden. (För ett intressant och dramatiskt exempel på denna problematik, läs gärna New York Times reportage ”The Trials of Alice Goffman”).

Mycket talar alltså för att det är mycket svårt att upptäcka fusk som skett med kvalitativa forskningsredskap.

Men det är såklart möjligt att vetenskapliga områden som antropologi, sociologi och etnologi, har bättre system för detta än det som Kjell Asplund benämner livsvetenskaperna.

Boken, som handlar väligt lite om kvalitativ metod, är mycket läs- och tänkvärd. Kunnig och medryckande. Jag rekommenderar den till alla som är intresserade av vetenskapen och dess förutsättningar.