Pensioner allmänt – Sida 2 – Rickard Jakbo

Så planerar Kristersson-styret göra om pensionspolitiken

Den nya regeringen vill sänka skatten på pension och dessutom utreda frågor som skulle kunna leda fram till ett skattegynnat pensionssparande.

Så kan det avtal som förhandlats fram av regeringspartierna tolkas. Det står att åtgärder som riktas till hushållen bör innehålla sänkningar av skatten både för arbetsinkomster och pensionsinkomster.

Regeringen ska dessutom ta fram andra förslag på hur pensionärernas ekonomi kan bli starkare.

En något svårtolkad passage är en formulering som rör ”breddat ägande av pensioner”.

Det handlar om en formulering under rubriken Hushållsekonomi på sid 59, som lyder:

”Reformer som bidrar till breddat ägande, vad gäller exempelvis boende, sparande och pension bör genomföras”.

Gunnar Loxdal på nyhetsbrevet Sak & Liv tolkar det som att det öppnar för en utredning om skattegynnat pensionssparande. Detta vore en stor nyhet för både pensionsbranschen och enskilda pensionssparare. Det är en rimlig tolkning. Åtminstone kan det ses som ett första steg i denna riktning.

I dag finns det ingen möjlighet eller poäng för den stora majoriteten att spara avdragsgillt till pensionen. Endast egenföretagare och dem som saknar tjänstepension kan göra avdrag, och bland dessa grupper är det bara solklart pensionsmässigt gynnsamt för dem som tjänar mycket bra, över drygt 46 000 kronor i månaden.

Detta beror på att avdragen sänker den pensionsgrundande inkomsten som deklareras till staten för den som tjänar sämre än så, och därför blir avdraget en sorts pyrrhusseger. Man ökar sin kommande privata pension men sänker samtidigt sin kommande statliga pension.

Man måste också komma ihåg att det fåtal som i dag är gynnade av avdragsmöjligheten måste betala skatten någon gång, även om de slipper den i dag, i det här fallet när den insparade pensionen betalas ut.

Om de sparade pengarna växt rejält kanske det inte spelar så stor roll i sig, men för att det ska bli ekonomiskt gynnsamt måste de privata pensionspengarna växa så mycket att det förtar den negativa effekten av att få en mindre inkomstrelaterad pension av staten, vilket blir fallet när man drar av på skatten och sänker sin inkomst.

I dag hänvisas alltså de flesta till att spara till sin pension med skattade pengar.

Om det nu är en utredning på gång som ska införa skatteincitament till privat pensionssparande, blir det förmodligen en utmaning för utredarna att hitta ett system som gör systemet gynnsamt skattemässigt för låg och medelinkomsttagare, utan negativa effekter för deras vanliga pension.

En av anledningarna till att den tidigare avdragsmöjligheten togs bort var att den inte gynnade dem med vanliga inkomster, utan mest dem med mycket höga inkomster.

Vilka använder Min Pension och hur nöjda är de?

Det finns ett stort intresse för att få reda på hur ens framtida pension kommer att se ut, i synnerhet bland de äldre. Uppskattningsvis mellan fyra och fem tusen personer loggar i genomsnitt in på tjänsten Min Pension varje dag.

På Min Pension kan du göra prognoser om hur din framtida pension kan bli. Det handlar om totalen: om hur mycket din allmänna statliga och pension, dina tjänstepensioner och ditt eventuella privata pensionssparande sammanlagt kan ge. Och det är många som vill veta svaret.

Även om antalet gjorda prognoser minskat sedan förra årets rekordår, så måste man nog säga att intresset är stort.

I den statistik som finns att tillgå framkommer att 3 077 093 nu levande personer besökt Min Pension under de senaste 24 månaderna.
Det är alltså minst cirka 1,5 miljoner personer om året som loggat in, vilket innebär 128 000 personer i månaden.

Ett dagligt snitt skulle vara 4 273 personer ifall det var jämnt fördelat under året och månaderna. (en minimisiffra en del av dem loggat in under de senaste två åren gått bort).

Vilka är de inloggade? Ja, lite mer än hälften hade fyllt 50 år, enligt rapporten för kvartal 3. En betydande grupp 70+ hade också loggat in, intressant nog. Det ser i grafiken ut som det är cirka 5 procent som hade fyllt 70. (Man kan tycka att dessa borde ha en rätt så bra koll på sin pension, men förmodligen handlar det om dem vars tjänstepension ska upphöra inom kort?).

Det är ungefär hälften kvinnor och hälften män som använder tjänsten. 27 procent har ännu inte fyllt 40 år.

Enligt ett tidigare blogginlägg från Min Pension i år var de yngsta klart mindre aktiva än de äldre. 14 procent av prognoserna gjordes av användare under 40 år medan 60-plussarna stod för 43,5 procent av de genomförda prognosberäkningarna. Det är såklart inte så konstigt. Enligt min erfarenhet är det relativt få personer under 40 som tar pensionsfrågan på allvar.

Många gör också flera prognoser. De ändrar sina antaganden om när och hur de ska gå i pension. Min Pension rapporterar om att det skapas ungefär 114 692 pensionsprognoser dagligen.

En besökare gör i snitt gör 2,5 prognoser per besök, men hur många som gör väldigt många prognoser, och hur många som nöjer sig med en prognos och sedan inte mer, eller inte riktigt förstår hur man gör en prognos, framgår inte.

Det skulle vara intressant att läsa en mer djupgående statistisk analys och dessutom en kvalitativ analys med längre intervjuer med olika typer av användare. Hur tas informationen emot? Är förståelsen hög eller låg? Hur många upplever att informationen är tillräckligt tydlig? Hur många känner sig osäkra på om någon av sina inbetalda pensioner saknas i prognosen (täckningen är god, men inte fullständig) ? Gör prognosresultaten att användarna på något sätt ändrar sin inställning till sin pension?

Efter pandemipausen: Europa höjer åter pensionsåldrarna

Kanske har politikerna insett att det inte går att skjuta på pensionsåldersfrågan längre. För nu höjs pensionsåldrarna på bred front i Europa.

Under pandemiåren 2020 och 2021 var det många länder som tog en paus i pensionsåldershöjandet.

Antingen sköt politikerna upp frågan eller så undlät de att genomföra fattade beslut om att höja. Detta enligt OECD:s rapport Pensions at a Glance 2021, vilken jag rapporterade om i Dagens Arena nyligen.

Många slapp höjd pensionsålder

Enligt rapporten har pensionsåldrarna inom OECD inte höjts, så när som på en åldersgräns i Sverige. I Sverige ökade minimiåldern för att ta ut statlig inkomstpension från 61 till 62 år förra året.

Men kanske har politikerna insett att det inte går att skjuta på pensionsåldersfrågan längre. För nu höjs pensionsåldrarna på bred front i Europa.

I Spanien höjs lägstaåldern för att ta ut pension. Den ålder då man slipper förlora extra mycket ekonomiskt på att gå i pension höjdes till till 66 år och två månader, rapporterar EuroWeekly.

I Storbritannien höjs den lägsta ålder som det är tillåtet att ta ut den arbetsgivarbetalda tjänstepensionen från 55 till 57 från och med 2028. Regeringen stängde nyligen möjligheten att flytta sin pension till ett en pensionsplan som skulle göra att spararna behöll möjligheten att gå vid 55.

I Finland fortsätter man att höja pensionsåldern enligt plan. I dag är den lägsta pensionsåldern för allmän ålderspension 63 år och denna gräns kommer att höjas de närmsta fem åren till 65 år.

Man har där också beslutat att inom en nära framtid ha ett system där pensionsåldern bestäms av medellivslängden. Om livslängden fortsätter att stiga, höjs pensionsåldern med automatik. Detta ska gälla för dem som är födda 1965 eller senare.

Detta system, som kopplar medellivslängden till pensionsåldern, är infört i sju EU-länder. Förutom Finland finns beslut på att införa systemet i Danmark, Estland, Grekland och Nederländerna, enligt ovan nämnda OECD-rapport.

Även i Sverige finns ett förslag på att införa detta medelivslängdsrelaterade system, även kallat ett system med riktålder.

Enligt ett annat förslag som riksdagen har att ta ställning till kommer åldern för när man kan få grundskydd, till exempel garantipension och bostadstillägg, att höjas från 65 till 66 år redan 2023, alltså nästa år.

Mycket talar alltså för att det är business as usual i pensionsåldersfrågan.

Fortsatt bråk om pensionsavgift?

Socialförsäkringsministern ger sig inte i frågan om att höja pensionsnivåerna via pensionsavgiften, vilket framgår av min intervju med honom i Dagens Arena.

– Det finns ingen anledning att förhala detta Det finns ett starkt folkligt stöd för linjen och ett stöd från både fack och pensionärsorganisationer, säger den socialdemokratiske ministern till Dagens Arena.

Frågan som han och regeringen driver gentemot pensionsgruppen och de partier som ingår där, alltså de som bestämmer över pensionerna, är att höja pensionsavgiften från 17,21 procent till 18,5 procent. Detta för att pesnionsnivåerna är för låga i dag för stora grupper.

– Det handlar om till exempel undersköterskor, tvätteriarbetare, taxichaufförer, busschaufförer och lagerarbetare. Det är stora grupper som haft ett långt arbetsliv och slitit, men som har haft relativt låga inkomster. De får riktigt låga pensioner, säger Shekarabi.

Det hjälper inte ministern att V, Mp och SD i stort sett har samma bild. Det är pensionsgruppen där M, KD, L och C sitter med som bestämmer. Alla har vetorätt. Konsensusbeslut gäller.

Och minstern har mött hårt motstånd av majoriteten i gruppen, både i sak och hur han har lagt upp arbetet.

De borgerliga av pensionsgruppens sex ledamöter har känt att han inte riktigt förankrat utredningsarbetet som socialdepartementet startat vilket de menar att han borde ha gjort.

De skrev till och med ett protestbrev till departementet under våren 2021 om utrednings- och analysarbete startat utan deras vetskap . Det är inte en nyordning, försvarade sig pensionsgruppens sekreterare och ämnesråd Stefan Oscarson. Och i slutändan måste ju ändå alla komma överens i pensionsgruppen, argumenterade han.

Speciellt Moderaterna och Kristdemokraterna har utttryckt kritik i sak mot att avgiften ska höjas. Moderaterna brukar nämna skattesänkningar som en bättre väg att gå, och Kd:s ledamot har sagt de före en avgiftshöjning vill prioritera frågan om att kvinnor i regel får lägre pensioner än män.

Klart är att en höjning kostar en hel del. Siffrorna som brukar nämnas är omkring 20 miljarder årligen.

Det är också än så länge oklart vem eller vilka som ska betala. Är det en höjd arbetsgivaravgift som är på g? Eller ska man ta av den del av arbetsgivareavgiften som kallas särskild löneavgift och som egentligen är en skatt som går rakt in i statsbudgeten. Då måste i så fall de hål som uppstår i statsbudgeten täckas, eller så blir det nedskörningar. Eller kanske lån? Detta ska klargöras under hösten, hoppas ministern.

Utformningen av hur finansieringen ska gå till kommer förmodligen vara avgörande i fall det ska gå att får konsenus. Detta då de gamla allianspartierna är mycket njugga i frågan om skatt- och avgiftshöjningar. Till exempel sa Hans Eklind (kd) i mars att den allmänna löneavgiften, den del av arbetsgivargiften som i dag går direkt in i statsbudgeten, kan vara en möjlig källa.

Vad är då denna pensionsavgift som de bråkar om?

Jo, alla inkomsttagare betalar en pensionsavgift som motsvarar 17,21 procent* av deras lön upp till ett visst takbelopp. En del av de 17,21 procenten består av en arbetsgivaravgift (10,21 procent) och en del består av en egenavgift som löntagaren betalar in via skatten (7 procent upp till ett takbelopp).

Både arbetsgivaravgiftsdelen och skattedelen betalas in av arbetsgivaren. Men då de anställda får ett skattereduktion på egenavgiftsdelen, kan man säga att det i slutändan är skattebetalarna som via staten betalar denna del. Detta blir i alla fall en utgift i statsbudgeten.

Observera att pensionsavgiften som avses här gäller den allmänna statliga pensionen, och den ska inte förväxlas med tjänstepensionen som arbetsgivarna och fackförbunden har tecknat avtal om, och som ligger på minst 4,5 procent av lönen.

*Ibland nämns att pensionsavgiften är 18,5 procent, men det är inte 18,5 procent av lönen som man då syftar på, utan 18,5 procent av det som kallas pensionsunderlaget

R.I.P 0,4 procent = låg avgift

I veckan skrev jag om en ny rekommendation, eller riktmärke som Pensionsmyndigheten kallar den, om vad som ska ses som ”en låg avgift” i långsiktigt fondsparande till pensionen.

Fram tills i förra veckan har 0,4 procent setts som en låg, och därmed eftersträvansvärd, avgift. Bloggarna på Rika Tillsammans skrev redan 2011 att ”Tumregeln är att aldrig, förutom i undantagsfall, betala mer än max 0.4 procent i avgift för en fond eller sparprodukt”.

0,4 procent har sedan upprepats av experterna till som tätt genom åren som en sorts maxnivå för långsiktigt sparande, till exempel av Avanzas förre sparekonom Claes Hemberg och Nordnets Frida Bratt, för att nämna några av dem.

Men nu kommer Pensionsmyndighetens rapportförfattare fram till att 0,4 procent är över medianavgiften för de fonder som många pensionssparare vägleds till, nämligen de globala aktieindexfonderna.

Det nya nivån är 0,2 procent, gränsen mellan den första och andra kvartilen på listan över alla fonder av denna typ som finns på den svenska marknaden*.

Det låter kanske som småpotatis. 0,4 eller 0,2. Obetydlig skillnad?

Men som Alectas sparekonom Staffan Ström uttrycker det ”varje tiondels procent i avgift får en enorm betydelse” vid långsiktigt sparande.

Det beror på att avgiften tas ut på hela sparkapitalet och inte bara på avkastningen. Detta sker varje år.

En viktig aspekt av avgiftens betydelse är att pengarna som försvinner i avgift i stället för att gå till avgift skulle ha kunnat ligga kvar och växa till sig med ränta. Och till det kommer räntan på räntan. Att dra undan 1 500 kronor från 30 år av ränta på ränta-effekt ger rätt stort utslag, och det förstår de flesta som stannar upp och tänker efter.

Frågan är om 0,2 procent nu blir det nya expertmantrat. Och hur kommer de mer högavgiftsförespråkande delarna av finansmarknaden i så fall att svara?

Om rapporten och varför avgifterna är så betydelsefulla vid långsiktigt sparande till pension kan du läsa om i en artikel jag skrivit här .

Pensionsmyndighetens rapport, bland annat med en lista på 20 globala aktieindexfonder samt deras avgifter hittar du här.

*Utanför premiepensionssystemet, som har kraftigt rabatterade avgifter

Höjd pensionsavgift minskar tjänstepensionspremierna (med 10 miljarder)

Pensionsmyndighetens har skrivit en rapport om hur pensionerna kan höjas via en pensionsavgiftshöjning.

En intressant konsekvens av myndighetens huvudalternativ är att det höjer inkomsttaket för allmän pension. Detta betyder, enligt kollektivavtalen, att arbetsgivarnas tjänstepensionsavsättningar för höginkomsttagare sänks.

Det blir alltså mer avsatt till den statliga pensionen, men för de med högst inkomster blir det samtidigt mindre pengar in i deras tjänstepensionsfonder.

I tredje ledet betyder det avsevärt mindre i premier till tjänstepensionsföretagen, eftersom de får stora tjänstepensionsavsättningar för dem vars lön ligger över inkomsttaket. Att effekten blir stor beror på att tjänstepensionen uppgår till hela 30 procent av inkomsten över taket, medan avsättningen under taket i regel är 4,5 procent ( ett räkneexempel från Pensionsmyndigheten finns här).

Myndighetens förslag innebär en sänkning av inbetalningarna till tjänstepensionsförvaltarna med omkring 10 miljarder kronor, skriver rapportförfattarna.

Detta motsvarar en sänkning med 4 procent av den totala inbetalningen av premier till konkurrensutsatta pensions- och livförsäkringar under 2020, vilken uppgick till 270 miljarder kronor, enligt statistik från Svensk Försäkring som Dagens Industri rapporterade om tidigare i år.

Om det gick att renodla enbart kollektivavtalad tjänstepension, skulle den procentuella minskningen vara större, och för de bolag som nästan enbart har konkurrensutsatt kollektivavtalad tjänstepension skulle minskningen av premier förmodligen vara rätt stor i procent.

En fråga som denna uträkning leder in på är: engagerar sig vissa tjänstepensionsbolag i debatten om pensionsavgiften delvis för att en höjning kan innebära kraftigt minskad omsättning?

Läs mer om rapporten mer här.

561 (!) miljarder betalades ut i pension förra året

Det är en hisnande stor summa pengar som varje år betalas ut i olika former av pensioner. 561 miljarder kronor närmare bestämt. För att få syn på proportionerna kan du jämföra med den svenska statens samlade intäkter förra året: 961 miljarder kronor.

Men det är inte bara pensioner från staten som ingår i de 561 miljarderna. Utöver den allmän pensionen från staten ingår här tjänstepensionsförsäkringar och privat livförsäkringssparande, alltså utbetalningar från privat pensionssparande.

De tre pensionstyperna ger sammanlagt totalt 561 miljarder kronor i utbetalt kapital, vilket är en ökning med 58 procent sedan 2011. Det visar nya siffror från Svensk Försäkring, som Sak & Liv rapporterade om i dag.

Och som många sammanställningar visat de senaste åren, fortsätter andelen av den totala pensionen som kommer från tjänstepension att öka.

– Den trenden kommer troligen att förstärkas framöver eftersom vi vet att nivån på de avsättningar som görs till tjänstepension har ökat inom flera avtalsområden under senare år. Till det kommer att allt fler har en inkomst över intjänandetaket till allmän pension, där avsättningen till tjänstepension är högre, säger Eva Erlandsson, senior ekonom på Svensk Försäkring, i en presskommentar.

Utbetalningarna från tjänstepension och privat livförsäkringssparande uppgick till 206 miljarder kronor, enligt statistiken. Utbetalningarna av allmän pension från Pensionsmyndigheten uppgick till 355 miljarder kronor, skriver Sak & Liv.

Företagare inte mer oroade för pensionen än andra?

”Det verkar alltså inte som om företagare är oroligare än andra för sin pension. I denna undersökning är det i alla fall inte så”.

I en ny rapport från fackförbundet Byggnads och tankesmedjan Katalys ges ytterligare en pusselbit som kan bidra till förståelsen av småföretagarnas pensionssparande. En sparbeteende som är relativt obeforskat, i alla fall sett till hur viktigt det är för egenföretagarnas pensionsnivåer.

I enkätundersökningen, (svar från 2 029 personer i en webbpanel, där 63 procent av de tillfrågade i panelen svarade) visar det sig att var fjärde företagare var mycket orolig för sin pension, och 29 procent sa sig vara ganska orolig för att få en låg pension.

Det ger en sammanlagd ”orosandel” på 54 procent. Mer än hälften av småföretagarna skulle alltså vara oroliga. Dramatiskt, kan tyckas.

Men det är inte så omskakande om man tittar på jämförelsesiffrorna. 54 procent är nämligen mer eller mindre exakt samma andel som för alla svarande.

De som är mest oroade sett till sysselsättningsbakgrund är gruppen med ”annan sysselsättning”, där sjukskrivna och dem med långvarig sjukersättning ingår. Hela 77 procent sa sig vara oroliga. Därefter kommer gruppen arbetare (61 procent), sedan kommer grupperna arbetslösa, företagare och tjänstemän med ungefär samma grad av oro, kring drygt 50 procent.

Bland LO-medlemmarna är oron större än för de flesta andra grupper som man fokuserat på i undersökningen. Lite mer än sex av tio är oroliga (och det är en av anledningarna till att till exempel Byggnads är så aktivt i frågan, vilket jag skrivit om här) .

En av de mest oroliga grupperna är, föga förvånande, de med lägst inkomster. Bland dem som tjänade under 300 000 kronor om året uppmättes en av de högsta orossiffrorna, 66 procent.

Denna grupps orosnivåer slås bara av grupperna Sverigedemokrater och dem med ”annan sysselsättning” (ofta sjukskrivna).

De som har riktigt höga inkomster är långt ifrån så oroliga, 38 procent uttrycker någon oro, och bara 8 procent är mycket oroliga.

Det verkar alltså inte som om företagare är oroligare än andra för sin pension. I denna undersökning är det i alla fall inte så.

Man måste dock väga in att antalet företagare i undersökningen inte uppgick till fler än ett par hundra, och det kan vara så att de företagare som ingår i Novus webbpanel är en speciell grupp av företagare som skiljer sig från de flesta företagare i samhället.

Begreppet egenföretagare är ju ett paraplybegrepp som täcker in allt från framgångsrika entreprenörer med anställda, till gig-jobbare som mer eller mindre tvingats på en f-skattesedel. Om de svarande mest är framgångsrika it-baroner eller fotografer som hankar sig fram gör stor skillnad.

Sista ordet om företagarnas oro, statistiskt sett, är med andra ord inte sagt.

Alibaba och den rövade? – om pensionssparande i Kina

SVT tog i morse upp försvinnandet av den i Kina välkände och mycket rike serieentreprenören Jack Ma.

Varför ska vi bry oss?

En av flera orsaker är att många svenska pensionssparare via sina pensionsfonder äger aktier i e-handelsgiganten Alibaba som Ma grundat.

Fråga är om detta är bra ur ett ekonomiskt perspektiv?

Nu när dess grundare och företrädare Jack Ma är försvunnen är det hög tid att ställa frågan.

Försvinnandet kom en tid efter att han kritiserat det kinesiska banksystemet. Ryktet eller insinuationerna om att han har betvingats på något sätt har tillsammans med regimens utredning av bolaget fått det som kallas aktiens politiska risk att öka. Värdet sjönk med 30 procent på relativt kort tid, rapporterar en rad rad medier.

Som Nordnets Frida Bratt sa i radioprogrammet Ekonomiekot extra är Alibaba och även den kinesiska techgiganten Tenscent ett självklart innehav i många svenska fonder inklusive pensionsfonder. Särskilt framträdande är bolagen i Tillväxt-, Asien- och Kina-fonder

– Äger man någon av dessa typer av fonder äger man Alibaba, sa hon.

(Exempel på fonder är denna premiepensionsfond, och denna )

Vem är då Jack Ma och vad har han gjort? Han är en imperiegrundare och e-handelsguru som har varit mycket närvarande i den kinesiska offentligheten. Det sägs att kineserna tycker om honom.

Rent affärsmässigt har han byggt upp ett jättebolag, ett företagskonglomerat som arbetar med bland annat företagshandel via nätet, B2B-online via Alibaba.com samt betal- och söktjänster. Alibaba äger också taobao.com (liknar ebay.com fast på kinesiska) och Aliexpress.com som vänder sig till alla i världen som vill handla direkt från återförsäljare i Kina.

Det som först kan verka lite besynnerligt när man närmar sig historien är att han lämnade sitt ordförandeskap för bolaget redan 2019. Han skulle i stället ”ägna sig åt välgörenhet”. Även då fanns det ett narrativ om att det var det styrande partiet som ville att han skulle kliva åt sidan.

Så varför skulle han i dag vara så viktig för bolaget? Jo, även om han avsade sig ordförandeskapet, satt han kvar i den för koncernen mycket mäktiga gruppen ”Alibaba Partnership”, en grupp med inflytande över styrelse, ledning, bonusar och vilka som får göra affärer med bolaget i Kina, vilket New York Times redde ut i september 2019.

”Frågetecknen blir allt fler. Samtidigt hotas Alibaba av svartlistning i USA och bolaget utreds i Kina. Det är tydligt att aktien omfattas av politiska risker.
Ekonomiekot extra

De senaste dagarna har en ny story dykt upp i det globala medieflödet. Mannen i fråga kanske bara ligger lågt. Det var denna vinkel som SVT dryftade med Kinaexperten Frédéric Cho i SVT:s morgonstudio i morse. Han tror att 55-åringen håller sig undan medvetet, att han har gått i ide. Näpsad av makten efter sin kaxighet ska han sitta och trycka i sin villa. Efter denna lilla vändning återhämtade sig aktien något.

Men oavsett hur det är med Ma:s fysiska och psykiska tillstånd är det nog bara en tidsfråga innan de svenska fond- och pensionsförvaltarna drar ned på Alibaba-aktierna om han inte dyker upp snart. Stor osäkerhet är inte bra och det är svårt att ha investeringar i bolag vars informella ledare kanske är satt i husarrest eller ännu värre.

Att Kina tar den folkkäre miljardären i örat är inte heller det enda problemet för Alibaba-koncernen. Den kinesiska staten utreder bolaget för monopolistisk verksamhet. Frågan som både pensionssparare och förvaltare bör ställa sig är därför hur bra det är att en relativt stor del av den framtida pensionen ska vila tungt på beslut som tas av regimen i Kina.

Vissa tror att det på lite längre sikt i princip bara är de kinesiska konsumenternas köpkraft som styr värdet på Alibaba, och inte olika regleringar och utredningar, eller spänningar mellan bolagsledning och kommunistledning. Andra fokuserar på politiken.

För den som vill fördjupa sig mer om storyn och dess bakgrund rekommenderar jag den indiska youtubern Dhruv Rathee som härnedan förklarar om vad som har hänt och vad Ma har sagt som kan ha retat upp kommunistpartiets ledning i Kina..

Ibland krävs det en indisk förklaring.

När det gäller sparande i Kinarelaterade verksamheter finns också såklart viktiga hållbarhetsaspekter som rör demokrati, etik , klimat/miljö och social hållbarhet, som det säkert finns anledning att återkomma till.

Tills dess kan du som är intresserad läsa om detta spår i Svd-artikeln , om Huawei och Ericsson, en analys av Anders Billing om misstankarna mot Huawei som också lyfter den större frågan, eller kanske ska man säga den i-praktiken-mindre frågan, om hållbarhet vs ekonomiska intressen.

Sverige ett skatteparadis (för 65-plussare med jobb)

Sverige är något av ett skatteparadis för dem som fyllt 66 och fortsätter att arbeta. För många av dem som lever hyfsat länge kan man till och med säga att staten inte beskattar dem alls.

Detta eftersom de intjänade pensionsrätterna för dem som jobbar vidare beräknas vara högre än den låga skatt som stora delar av de äldsta i arbetskraften betalar i skatt.

Det är redan i dag skattemässigt fördelaktigt att arbeta efter 65-årsdagen. Men 2021 blir det ännu mer fördelaktigt.

Skillnaden är stor mellan de äldre och yngre. För en anställd som inte fyllt 66 är skatten omkring 20 procent efter jobbskatteavdrag, vid en inkomst på 21 000 kronor i månaden.

Men för personer över 65 år blir skatten cirka bara 8 procent vid samma inkomst. För dem som tjänar mer blir det lite mer i skatt men den är fortfarande rätt låg.

SvD:s lyfter fram detta i en artikel och har två räkneexempel. Utgångspunkten är en person som är 66 år.

Månadslön 21 000 kronor: skatten blir strax under 2 000 kronor. I handen: drygt 19 000 kronor efter skatt.
Månadslön 25 000 kronor: skatten blir nära 3 000 kronor. I handen: drygt 22 000 kronor efter skatt.

Siffran 8 procent hittas också i Pensionsmyndighetens rapporter, fast då för 2020 och vid en rätt låg månadsinkomst, 15 000 kronor. (det som Svd skriver, att skatten sänks ännu mer för de arbetande äldsta kan alltså syfta på att fler inkomstgrupper nås av denna mycket låga nivå).

Intressant är att myndigheten talar om något som liknar negativ skatt. Staten betalar dig för att arbeta, även om du inte arbetar åt staten! Så här skriver de:

”Man kan här tala om att skatten faktiskt är negativ – du får betalt inte bara av arbetsgivaren utan även av staten för att arbeta eftersom inkomsten ligger till grund för pensionsrätt. Först vid en inkomst om 402 000 kronor betalas skatt som överstiger pensionsrättens värde”.
Pensionsmyndigheten i sin rapport Pension och skatt 2020

Det är dock inte 8 procent skatt för de 66-plussare som både tar ut pension och jobbar, i alla fall för medelinkomsttagare och uppåt, då dessa hamnar under två olika skattetabeller samtidigt.

I myndighetens räkneexempel blir deras skatt 18 procent för 2020, vilket ändå är betydligt lägre än för den yngre arbetskraften som myndigheten jämför med och betalar 26 procent i skatt.

De olika skattenivåerna handlar dels om att staten vill gynna pensionärernas köpkraft via det som kallas ”det förhöjda grundavdraget”, vilket betyder att en stor del av arbetsinkomsten lyfts bort från beskattning, och dels om en effekt av jobbskatteavdragen som Anders Borg införde. I och med att Borg sänkte skatten så kraftigt för alla som arbetade, blev ju skatten för dem som bara hade pension relativt hög.

Läs mer om bakgrunden till de olika skattesatserna i ett blogginlägg av Kristina Kamp på Min Pension.

Sänkt skatt när du fyller 66 år