Liten makt – stor alkoholism

Texten publicerades på Göteborgsposten kultursidor 2007

Det luktar inte bara spya om de senaste årens alkoholismlitteratur. Det luktar diskriminering.

Augustprisvinnaren Susanna Alakoskis pappa tillverkar grytunderlägg och mammorna städar i Svinalängorna. Åsa Linderborgs mellanölspappa är metallarbetare. Benny Haag turnerar med monologen Inte mer än fullt tack som handlar om en pappa i byggsvängen med sprit som hobby. I år kom också Lo Kauppis monolog Bergsprängarens dotter i bokform.

I kulturen skildras så gott som bara arbetarklassens spyor och fylledillen just nu. Handlar det om att välutbildade förlagsmänniskor exotiserar ”dom andra”? Att manus med alkade journalist- och konstnärsfarsor refuseras? Att lulliga läkarpappor går fetbort och lärarinnor på parkbänkar anses vara för osannolika? Kanske. Det kan ju också handla om att arbetarfamiljer är sämre på att hota med advokat och stämning när bröders och systrars kroppar skildras som stinkande, blodiga och redlösa.


Men faktum är att ensidigheten också handlar om klassamhället i sig. Sjukdomen alkoholism sprids av en bacill som heter maktlöshet. I en svensk studie från 2003 visade det sig att det finns en direkt koppling mellan upplevelsen av att ha liten makt över sitt jobb och utvecklandet av alkoholism. Forskarna delade upp 40 000 män födda kring 1950 efter hur mycket de kunde påverka sin arbetssituation. Den fjärdedel av männen som hade minst makt över sina jobb drabbades hårdast. Denna arbetarpräglade grupp hade dubbelt så stor risk att utveckla alkoholism jämfört med den fjärdedel av männen som hade störst inflytande över sina jobb.

Forskarna vid det numera nedlagda Arbetslivsinstitutet, som tillsammans med Karolinska institutet låg bakom studien, hade tagit hänsyn till andra faktorer innan sambandet fastställdes. Frustrationen över att knappt alls kunna styra över sin arbetsdag utgjorde ett samband i sig. Nu finns såklart alkoholism i alla klasser och skikt. Men det är inte bara de klasskiktade förlagens fel att det endast är en typ av drabbad familj vi får läsa om just nu, även om det nog spelar in. I grund och botten handlar det om diskriminering i arbetslivet.

Tjänstemän har i regel mer pengar, intressantare jobb och andra möjligheter till ett lyckligt liv. För många människor är en bira det enda som skänker en illusion av hopp efter en hårt styrd dag. En bira blir två, blir tre, blir ett flak. De flesta av dem är arbetare. En kassörska har också mindre att tjäna på om hon skulle sköta drickandet snyggt. Få är karriärmöjligheterna på Konsum. En fyllskalle till förläggare dör i skrumplever han också, men skjortan är i alla fall struken och barnen på seglarläger. Åsa Linderborgs hyllade debutbok om sin pappa, stålhärdaren i Asea-fabriken, har en väl vald titel. Den lyder: Mig äger ingen.

Rickard Jakbo

Texten publicerades på Göteborgsposten kultursidor 2007