Bättre beroendevård skulle minska brottsligheten?

Inte mindre än fyra polisbilar hade radat upp sig på gatan.

Polisen hade försökt med pepparspay, men trots det inte lyckats få ut den medelålders rätt så ungdomliga mannen ur den lilla tvåan i trevåningshuset.

Nu stod en civilklädd dialogpolis på det höstgulnade gräset och vädjade. Hon hojtade vänligt upp mot balkongen, och åt mannen som vankade in och ut ur det lilla vardagsrummet. Runt omkring henne spatserade fem till sex stadiga poliser.

-Du verkar väldigt arg, varför är du så arg, undrade poliskvinnan?

-Dra åt helvete!

– Kan du komma ut?

– Håll Käften! Hämta mig som en man!!

Så höll det på i 45 minuter innan han till slut accepterade det fysiska underläget, och gick ut i handfängsel ledsagad av poliserna.

Efter ett litet tag haltade en kvinna ut ur en av de fyra polisbilarna. Hon var förmodligen den den som bodde i lägenheten och hon stegade sakta mot samma port som mannen gått ut ur. Hon gick i sällskap av några av poliserna.

Varför var han så arg? Ja, en bidragande orsak var troligtvis droger och alkohol. Eller både och.

Han hade tidigare i år bankat på våra balkonger och krävt att få komma in och flera gånger slagit sönder ytterdörrar i området. När jag pratade med honom såg jag att det var något med blicken. Kanske var det pupillerna som var onormalt stora.

Skulle all skada han åstadkommit kunna undvikas om beroendevården varit bättre? Tanken slog mig i förra veckan, efter attha lyssnat på SNS seminarium ”Sociala insatser för att minska brottsligheten”.

Här preseneterades intressanta fakta om vad som påverkar våldsbrottsligheten. Bland mycket annat dessa två iakttagelser:

1. Beroendevården skulle behöva möta dubbelt så många, och om det sker så skulle brottsligheten minska

2. Beroendevården saknar tillräckliga redskap att möta den växande gruppen unga med stort våldskapital (och man vet inte riktigt hur man ska ta sig an denna utmaning)

Den välciterade Yale-utbildade professor Randi Hjalmarsson vid Göteborgs universitet gick igenom vad forskningen säger om vilken socialpolitik som har effekt på brottsligheten.
Nationalekonomen menar att brottsligheten kan reduceras med socialpolitik, men att man ofta bortser från detta. Det handlar bland annat om utbildnings- och hälsopolitik. Men också om välfärdspolitiska insatser.

Hjalmarsson framhåller alkoholen i rapportsammanfattningen. Där slås fast att ”det finns en bred empirisk evidens för att alkoholkonsumtion ökar såväl kriminellt beteende och som risken att drabbas av brott”. (Även för narkotika, tillade hon på fråga från pubilken, men rapporten går ej in på detta då detta i hennes eller rapportens sammanhang defineras som kriminalpolitik, i stället för hälsopolitik).

Att alkoholpolitik påverkar våldsnivåerna är ju kanske inte nyheter för den sociologiskt bevandrade. Men väl så viktigt för alla som vill se lägre våldsnivåer.

Mer uppseendeväckande är vad professor Johan Frank sa.
Utifrån hans perspektiv som verksamhetschef och FoUU-direktör för Beroendecentrum Stockholm framhöll han att vården möter alldeles för få av dem som behöver vård för missbruk, eller skadligt bruk som han numera föredrar att kalla det (Implicit och med tanke på rapportens fokus och konklusioner fanns antagandet om att om dessa personer skulle fångas upp så skulle brottsligheten minska).

– Vi träffar 1 procent av befolkningen i beroendevården, men vi skulle behöva möta 2 – 3 procent, sa överläkaren och forskningsledaren.

Förmodligen skulle det dock inte finnas ekonomi för att träffa alla, så vården måste arbeta med digitala redskap, trodde han.

Ett annat mycket intressant spår som professor Frank, som för övrigt i år vann CAN:s forskningspris, var inne på var att missbruks- eller beroendevården har svårt att nå den växande gruppen unga med tung våldsproblematik.

Han berättade att vården har svårt att nå denna grupp då vården/bemötandet ofta består av en ensam sjuksköterska. Det blir då svårt att ordna nödvändiga säkerhetsarrangemang. När det gäller unga med stort våldskapital har organsiationen (eller om det nu var politiken, min anm.) inte landat ännu, förklarade han.

Även personal från Fryshuset i publiken vittnade om liknande svårigheter. Bland deras besökare, bland annat unga med våldshistorik, fanns dem som har haft det svårt med att får rätt vård (De nämnde dock inte explicit alkohol/Droger). Inför Fryshusets persnal sa att de att de inte riktigt kunde kommunicera med de psykologer och terapeuter som de mötte. De kund einte riktigt hantera deras våldsamma verklighet. Ett annat problem sades vara att de som var födda i Sverige inte kunde få ta del av traumavård.

Här kan du nå presentationen av SNS-seminariet:

Strutseffekten är klar

Nu är rapporten ”Strutseffekten” klar. Rapporten är en bearbetning av min D-uppsats i sociologi ”Äta sämre och få en bra pension?”, som jag gjort åt Småföretagarnas Riksförbund.

Texten innehåller dels en kunskapsöversikt och dels en kvalitativ undersökning som utifrån intervjuer och beslutsteori försöker förstå varför många egenföretagare inte sparar tillräckligt.

Bakgrunden till undersökningen är att den allmänna pensionen som andel av svenskarnas slutlön sjunker och att detta ofta kompenseras av tjänstepension för de som har en sådan . Men många egenföretagare, i synnerhet soloförtagare, sparar inte så mycket, eller inte alls. Trots att de saknar tjänstepension.

Genom djuplodande intervjuer och intervjuer med intresseorganisationer identifierar jag tre kategorier av spartyper bland företagarna:

  • högsparare – som sparar i stort sett så mycket som en anställd får i tjänstepension
  • lågsparare – som sparar långt ifrån så mycket som en anställd får i tjänstepension
  • ambivalenta sparare – som under en period sparar så mycket som en anställd får i tjänstepension men som upphör med sparandet

Ett av mina svar på varför att det finns en större grupp egenföretagare som riskerar att får relativt låga pensioner, vilket har identifierats i flera studier, är att det ofta är svårt att göra rationella pensionsval. Speciellt för dem med låga inkomster är det svårt att avgöra vad som är bäst. Om man har en låg lön eller liten vinst, är det då bäst att spara, investera eller konsumera?

Här kan du läsa rapporten.

https://smaforetagarna.se/wp-content/uploads/2022/03/Rapport-SFR-005.pdf

Om det obefintliga fusket inom kvalitativ forskning #1

Läkaren och före detta generaldirektören för Socialstyrelsen, Kjell Asplund, gör i sin första populärvetenskapliga bok en intressant iakttagelse.

I sin bok ”Fuskarna – om Macchiarinis och andras svek mot vetenskapen” (2021) skriver han att han inte har hittat något exempel på forskningsfusk inom kvalitativ forskning inom livsvetenskaperna (dit han räknar förutom medicin och näraliggande fält, även psykologi).

Han hittar gott om exempel i kvantitativ forskning. Storfuskarna han tar upp; kirurgen Paolo Macchiarini, psykologen Diederik Stapel och provtagningsteknik-entreprenören Elizabeth Holmes använde kvantitativa redskap, alltså siffror och matematiska metoder. Han tar del av sammanställningar av organisationer som arbetar med att systematiskt avslöja fusk och fel.

Men han hittar inga fall av fusk eller forskningsoredlighet inom kvalitativ forskning inom det som han kallar livsvetenskaperna. (Med kvalitativ metod menas att forskningsmaterialet ofta består av djuplodande intervjuer och beskrivningar av miljöer).

Man kan sammanfatta hans iakttagelse så här: rent semantiskt och juridiskt förekommer så gott som aldrig fusk i kvalitativ forskning .

Hans hypotes är att frånvaron av fusk i livsvetenskaperna beror på att ”gränserna mellan metodfel (bias) och fusk är så uppluckrade i kvalitativ forskning” (s. 133), att man i praktiken inte gör någon skillnad på dessa två företeelser.

Författaren, som tidigare bland annat varit ordförande för Statens medicinsk-etiska råd, skriver att det är lättare att utreda om bilder och siffror manipulerats än de kvalitativa texterna, och han är inne på att det är mycket svårt att utreda fusk när datamaterialet oftast består av långa intervjuutskrifter (som ingen annan än forskaren själv har tid att läsa). Det är därför, menar han, som det nästan aldrig talas om fusk i kvalitativa sammanhang, utan om bias – att forskningen inte håller tillräcklig kvalitet.

Följdfrågor som dyker upp:

*Är detta en korrekt bild? (Högst troligt, utifrån bokens noggrannhet i övrigt)

*Gäller detta inom alla vetenskapliga fält? Man kan ju tänka sig att inte bara medicin, utan även psykologi, skiljer sig från andra ämnen som kanske är mer vana vid kvalitativ metod, till exempel statsvetenskap och sociologi.

*Kan en i det närmaste total frånvaro av fusk betyda något för trovärdigheten för kvalitativ metod?

Det är ju högst osannolikt att en extremt vanlig forskningsmetod inte drabbas av fusk, när det finns gott om fuskare bland dem som forskar med hjälp av siffror. Och en total frånvaro kan ju tolkas som att fuskare som lyckats publicera sig alltid går fria?

Detta vore synd, för långt ifrån allt viktigt och intressant går att fånga in vetenskapligt med siffror, och en hög trovärdighet för kvalitativ vetenskap är såklart betydelsefullt för vår förståelse för vad det innebär att vara människa.

Den fjärde frågan som slår mig är om det spelar någon roll om fusk kallas bias, alltså ungefär snedvriden forskning äv lägre kvalitet?

Det skulle jag påstå att det gör. Att någon väcker misstankar om bias kring en forskningsrapport är mycket vanligt. Det tillhör en god kritisk läsning av en forskningsrapport att ställa frågor om omedveten och medveten bias. Det finns nämligen massor av vägar som leder till mer eller mindre bias. Fusk är något helt annat.

Det ska tilläggas att Asplund inte alls framstår som en motståndare till kvalitativ metod. Han framhåller till exempel att han skrivit kvalitativa forskningsartiklar med andra forskare.

Utifrån att jag kommer från ett fält som har mycket gemensamt med kvalitativ metod – journalistiken – undrar jag till en början varför inte mediernas fuskavslöjande mekanismer skulle kunna vara verksamma inom till exempel kvalitativ psykologisk forskning?

Det troliga svaret verkar dels vara aatt själva pseudonymiseringen inom kvalitativ metod gör att man inte kan använda samma kontrollmekanismer som inom undersökande reportagejournalistik. Där kan man ju ofta åka till samma miljö, och ställa samma eller liknande frågor, och då få syn på uppenbart manipulerande av verklighetsbilden.

Även en annan journalistisk kontrollmekanism faller troligtvis gällande en stor del av den kvalitativa, ofta etnografiska, forskningen. Jag kallar den expertmetoden, där etablissemangspersoner går i god för äktheten och rimligheten i den journalistiska bilden som målas upp.

Men då etnografiskt arbete ofta syftar till att ge en annan och ny bild än den dominerande och etablerade, blir det relativt poänglöst att det etablerade samhällets representanter ska bedöma och godkänna bilden. (För ett intressant och dramatiskt exempel på denna problematik, läs gärna New York Times reportage ”The Trials of Alice Goffman”).

Mycket talar alltså för att det är mycket svårt att upptäcka fusk som skett med kvalitativa forskningsredskap.

Men det är såklart möjligt att vetenskapliga områden som antropologi, sociologi och etnologi, har bättre system för detta än det som Kjell Asplund benämner livsvetenskaperna.

Boken, som handlar väligt lite om kvalitativ metod, är mycket läs- och tänkvärd. Kunnig och medryckande. Jag rekommenderar den till alla som är intresserade av vetenskapen och dess förutsättningar.

Äta sämre och få en bättre pension? (magister-uppsatsen är klar)

Småföretagare har i alla tider grubblat på hur de ska göra med sin pension. Utmaningen är att vi inte får en tjänstepension som de anställda, samtidigt som det verkar vara dyrt att pensionsspara, och att det ibland också är det.

Det fåtal kvantitativa studier och myndighetsrapporter som finns, oftast enklare enkäter, tyder på att de minsta av företagarna oftast inte sparar så mycket som de borde, i alla fall inte så mycket som de anställdas tjänstepension ger.

Men varför är det en stor grupp som inte sparar så mycket? Och varför väljer de som sparar mycket att just göra det?

Utifrån tidigare forskning om småföretagare och pension och genom läsning av sociologisk, samhällsvetenskaplig och beteendeekonomisk beslutsteori (Simon, Kahneman, Lindblom med flera) dök jag ned i ämnesområdet i en magisteruppsats.

Efter goda råd från professor Anders Ivarsson Westerberg och bra pepp- samt även ett riktigt bra tips – från kursansvarige Adrienne Sörbom blev den till slut hyfsat intressant. I alla fall för den som är nyfiken på hur vi fattar beslut i allmänhet eller pensionssparbeslut i synnerhet.

Här är en kort sammanfattning, och längst ned en länk till uppsatsen.

Tre kategorier av pensionsparare blir synliga

Uppsatsen identifierade tre kategorier av pensionssparare. De intervjuade småföretagarna, som alla har erfarenhet av att vara soloföretagare, kan delas upp i tre kategorier:

* lågsparare (sparar långt ifrån så mycket som en anställd får i tjänstepension)

* högsparare ( sparar i stort sett så mycket som en anställd får i tjänstepension och gör det kontinuerligt)

* ambivalenta sparare (sparar under en period så mycket som en anställd får i tjänstepension men upphör med sparandet)

Kunskap och ointresse påverkar

De intervjuade nämner i hög grad sin kunskapsnivå, sitt ointresse för pension och råd från människor i företagarnas närhet som betydelsefulla för deras beslut och beteenden. Det gäller både beslutet att spara och beslutet att inte spara. I viss mån nämns också ekonomin, och detta gäller i synnerhet lågspararna.

Osäkerhetsundvikandet är tydligt

Jag identifierar ett mönster av osäkerhetsundvikande. Med osäkerhetsundvikande menar beslutsteoretiker att en aktör undviker en frågeställning på grund av osäkerhet, en osäkerhet som ofta beror på bristande beslutsunderlag. Här handlar den undvikna frågeställningen om att spara, och om att spara tillräckligt mycket.

Det visar sig också att konsekvenserna på kort och lång sikt för dem med osäker ekonomi är extra svårbedömda. Oavsett vilket beslut som tas riskerar beslutfattarens olika preferenser att krocka.

Hur vanliga dessa mönster är bland verklighetens konsulter, frilansare och små bygg- och målarfirmor säger uppsatsen ingenting om. Detta är en kvalitativ uppsats, till skillnad från min förra uppsats som var kvantitativ (om hur barns tid med sina föräldrar påverkar risken föratt utsättas för brott). Mitt arbete här försöker nå en förståelse för hur företagarna tar de individuella pensionssparbesluten.

Förståelsen är intressant i sig och ger dessutom en bra grund för nya hypoteser. Vidare undersökningar kan klargöra hur vanliga dessa mönster är i olika grupper. Avsnitt 5, 8, 9 och förslagen på vidare forskning är kanske det mest konkreta och matnyttiga för dig som inte har tid att läsa allt.

Om Bilden: ”Otto Bergström för Uno Rylander tidigt 70-tal”

Uno Rylander, var entrepenör med många småföretag, under 60-70-talet, enligt Malmö Muséers beskrivning. Såklart är den anställde, förmodligen en säljar, fångad på bild när han grubblar över pensiosnfrågan. Eller förmodligen inte just pensionsfrågan kanske… Vi får hoppas att pensionen blev bra för både Uno och Otto. Förmodligen är friman i fråga Rylander AB som dyker upp i denna notis i Sveriges Handelskalender 1972. Fotot är taget ur Åke Hedströms samling.

Här kan du ladda ned uppsatsen: Äta sämre och få en bra pension?