Det är som vanligt svårt att sålla fram riktigt bra hårdrock/metal-låtar under ett år. Här är i alla fall 15 som håller för att lyssna på. Håll till godo, och har du ont om tid – lyssna i alla fall på första låten. Det är Clean vocals som gäller på denna lista.

Flera undersökningar visar att majoriteten av pensionärerna är nöjda med sin ekonomi.

Samtidigt kommer ofta rapporter om att pensionerna och systemen är dåliga. 

Hur hänger det ihop? Behöver man spara privat till sin pension? Jag och tidningen Kollega tog hjälp av ett par experter för att få svar.

https://kollega.se/pension/pensionsspara-eller-inte-sa-ska-du-rakna

Skandia: Stort förtroendetapp för pensionssystemet under 2023

Nära fyra av tio svenskar uppger nu att de har mycket eller ganska lågt förtroende för det svenska pensionssystemet, och andelen som har högt förtroende har sjunkit ned till var fjärde svensk. 

Det visar i alla fall försäkringsbolaget Skandias senaste undersökning.

Den första mätningen , som kom 2018, visade att anseendet var skadeskjutet på grund av skandalerna kring premiepensionsfonderna — men sedan dess har förtroendet ökat sakta men säkert.

Men nu har något hänt i siffersserien.

— Det som är förvånande nu är att vi får ett relativt stort tapp på kort tid. Normalt sett brukar det här vara mer trögrörliga siffror så det talar för att något större har inträffat som skadat förtroendet, säger Mattias Munter, pensionsekonom på Skandia, i en presskommentar.

Andelen svenskar som svarar att de har högt förtroende för systemet har sjunkit med 10 procentenheter.

I den senaste mätningen uppger 24 procent att de har mycket eller ganska högt förtroende för det svenska pensionssystemet generellt. Vid föregående mätning var siffran 34 procent.

Samtidigt svarade 39 procent att de hade mycket eller ganska lågt förtroende för pensionssystemet.

Skandia för ett resonemang om att det handlar om Alectas felplaceringar av tjänstepensionskapitalet, i synnerhet ska det handla om de ifrågasatta investeringarna i Heimstaden Bostad som delvis skulle kunna förklara siffrorna. Och man ställer även en explicit fråga om detta till de svarande.

Men om siffrorna ligger inom den statistiska felmarginalen kan jag tänka mig att det minskade så kallade respektavståndet också ligger bakom.

Under året stod det ju klart att de flesta pensionärer (över 66 år i alla fall) inte har tjänat pensionsmässigt på att ha jobbat ett helt liv, jämfört med dem som inte jobbat så mycker eller ingenting alls.

Detta beror på att garantipensionen för de med minst i pension (en sorts medborgarlön för äldre som bott länge i Sverige) har räknats upp kraftigt de senaste åren, medan den vanliga inkomstbaserade pensionen knappt räknades upp alls i år.

Kultur i Hökis & Gubbis, vecka 42.

Den första snön föll över Hökarängen, men det hindrade inte Hökis Visrum från att bli fullsatt den 19 oktober 2023.

Anders Lago spelade och sjöng, och Cornelis Vreswijks siste producent, Silas Bäckström berättade mellan låtarna.

Tjena assistenten, Cecilia Lind, Till Jack, Somliga går i trasiga skor och många andra visor stod på repertoaren. En del med inslag av allsång. En härlig och munter stämning. Men det som var unikt var allt vi fick veta under framförandet av ”Sagan om Cornelis”.

Med ett precist berättande, med inslag av chosefri äldre stockholmslang, fick vi höra både kända och mer okända episoder: bomberna i Holland, flytten till det rikare Sverige, och att den blivande nationalskalden först lärde sig svenska genom serietidningar men sedan läste en bok om dagen.

Om kvinnan som lyckades få trubaduren skinande vit först vid 40, men att han då strax därefter flyttade till Köpenhamn bara för att fördjupa sig i ”godiskryddorna” (samma kryddor som ha i slutet av sitt liv ville varna för i en bok, som vi senare fick veta).

Mest intressant för mig var att få syn på – utifrån en förstahandskälla – hur ute och passé den holländsk-svenske vissångaren och poeten var under en period. I alla fall för dem med makt, ”larvpottorna” och skivbolagsbossarna. Och hur det gick till inför den sista skivan, då inget skivbolag ville spela in en skiva med Vreeswijk kring 1986/87.

– Jag ringde all skivbolag, ingen ville spela in. ”Han är slut” eller ”han är för jobbig att ha att göra med”, sa de, berättade Cornelis sista producent .

Efter att han som producent lånade på sitt hus, kunde inspelningen av den sista skivan spelas in.

Att skivan skulle gå bra var något som Cornelis hade lite på känn, då han tydligen kom upp till producenten ett par veckor före sin död – fullt på det klara med vad som skulle inträffa inom kort – och då sa något i stil med att ”Med tanke på omständigheterna kommer skivan förmodligen gå ganska bra, eller hur?, och kan du då tänka dig att ge mig ett förskott”.

200 000 spänn fick han, vilka brändes på de 19 dagar som han hade kvar att leva. De gick bland annat till en båt, en hel del fina skor, och troligen till hans mamma som återvänt till Holland, dit Cornelis reste under de sista veckorna.

Vi fick också veta att utställningen i lokalen om Cornelis till stor del består av prylar från Silas B. – afficsher och fotografier och målningar. Stolen han satt på under sin sista turné.

Intressant nog, var det första gången som trubadurens siste producent var på plats på scen i Hökarängen med sina minnen och sitt berättande.

-Lokalen är liten och jag tyckte det behövdes en större lokal för dig Silas, förklarade föreståndaren Lennart Johansson för publiken, och det verkade vara ett helt ärligt svar.

Inte konstigt att det var fullsatt alltså, vilket betydde drygt 40 personer ungefär, varav en mindre del kom från Hökis.

Sammanfattningsvis kan man säga att Hökis Visrum i Hökarängen anordnade en riktigt bra kväll med god stämning och som avslutades med allsång i ”Brev från kolonien”.

Rolling Stone har fortfarande inte fattat Heavy Metal

(eller: Jag förlåter Rolling Stone efter 53 år)

53 år efter sina famösa sågningar av Sabbaths mästerverk kommer en av världens äldsta rockblaskor med en lista som tidningen väl tror gör att vi ska förlåta dem.  

Här finns allt från väntade Ozzy och Mötley Crüe till Mastodon och Dream Theater, till mer oväntade band i dessa sammanhang som grungiga Kyuss och proto-metalliga Blue Cheer.

Mestadels bra låtar.

Men vad gör flera döds- och blackmetallåtar i en Heavy Metal-lista? Grunge och Glam är Heavy? Ministry? Inget konsekvenstänk.  

Men det är ju väldigt metal i och för sig.  

Så jag bejakar denna lista, Rolling Stone är förlåten.

Men den borde heta hetat 100 bästa hårdrock/metal-listan, då täcker den in allt från Skid Row till Emperor.

Plus

+ Modig. Kopplar ihop en väldigt lång tidslinje i en och samma lista, från tidiga Judas (Heavy Metal) till Bolt Thrower (döds) och sedan över till SYOD (Nu metal) och slutligen till Tool (Progressive metal).

+ flera kvinnliga sångare

+ svenska band (At the Gates, Arch Enemy, Meshuggah, Bathory, Opeth – och detta stärker bilden av att Sverige internationellt sett är ett extrem metal-land och inte ett hårdrocksland, Europes framgågar till trots )

+ Försöker tillfredsställa alla tänkbara hårdrock/metal-smaker

Minus

• Den borde hetat 100 bästa hårdrock/metal-listan

• Alla Black Sabbaths låtar kommer från Paraniod

• Försöker tillfredsställa alla tänkbara hårdrock/metal-smaker

• Bara en AC/DC- låt! Om man har Skid row, Scorpions och Def Leppard på en lista måste man öppna upp för många AC/DC-låtar.

Extra saknade låtar för en 70-talist

Black Sabbath – Children of the Grave

AC/DC – Hell Bells

Guns/Roses  – Paradise City

D.A.D – Sleeping my day away

Queensrÿche – I don’t believe in love

Mastodon – Crack the Sky

Ratt – You’re in love

UFO – Lights out

Ride the lightning. Metallica. 1984.

This thrash and metal classic were mostly ignored by commercial press* when it came out, which is both strange (because of the quality) and predictable (because of the audience).

Nowadays, every sane and insane hard rock/metal enthusiast regards the blue album as a milestone. It currently rates as #3 at the best metal albums ever list, in the app Rate your music (that’s surprisingly high if you ask me).

It has seven angry thrashy and heavy songs and one sad ballad. All songs are about death except ”Escape” (which ix about saying Fuck you to everybody).

The themes is, as Mick Wall writes in ”Enter night”(2010) the kind of youthful death theme that you could expect from a acne-burdened teenager, ”that locked himself in his room and hopelessly tried to defend himself against an unfair world”. (And the singer and frontman James Hetfield really had some acne problems in those days).

Personally I was totally struck by the title track. A man reflects on life and death before he is executed, but it’s not only sadness that you feel when you listen. Rather, you recieve a kind of strength through the angry vocals and also a sense of connection and knowledge about this dark place of the world (but I remember I soon got tired of it after listening to it 25 times or so).

Songs that I always will get back to is For whom the bell tolls and the instrumental Call of the Kthulu.

What about the audience? Why did the press miss it out?

My theory, inspired by the sociologist Pierre Bourdieu: Music reporters in the press is rarely in contact with teenagers from the working class, (or other groups with less academic cultural capital, like small firm owners). And the people that loved Metallica in the beginning were, to a large part, from these classes and groups.

That’s why the press, at least the culture-section, doesn’t appreciate the next big thing a lot of the times. (Most famously they didn’t get shit about heavy metal in the 70’s). And I’m quite sure it happens still, with newer young genres. (Maybe with EDM, the kind of music Avicii played ?)

However. The album is a 8 out of 10.

Best: the Hemingway-inspired For whom the bell tolls, and Ride the lightning isn’t far behind.

Very good: The Call of Cthulhu, a short story by American writer H. P. Lovecraft.

Worst: Trapped under Ice.

* Mick Wall. Enter Night (2010), s 195.