’Blizzard of Ozz’ – 52 years today. Did Ozzy write the lyrics? #classical albums

Co-writing, I think it’s quite a fair description for a lot of songs. Not only does Ozzy do the vocal melodies. He is also an inspiring bundle of special emotions and energy. And the lyricists that work with him knows that. They must consider that he is hunted by demons from the past, but always makes a come back after a crisis, and this with a smile on his lip.

One issue that has become more and more discussed among Ozzy-fans the last ten years is how much he contributed to his own classical songs in the beginning of his career. And this day is a fine day to address the question, since it was at this date that he made his comeback, back in 1980.

The issue is that a lot of the fans in the beginning of Ozzys career thought that he was the lyricist and that he in the lyrics was telling the listeners about his thoughts and views about life, as a kind of diary of the madmen himself.

For example, this is how Ozzy, or the Ozzy team and the record company, describes the history behind Crazy Train in the texts that was included in the compilation album The Ozzman Cometh 1997.

“I’M GOING OFF THE RAILS ON A CRAZY TRAIN!” reflects everything I was going through at the time. We wrote this in Monmouthshire, Wales at a residential studio”

But it wasn’t that simple. Far from it.  

This is how the bassist Bob Daisley says that the music came into being when they made Ozzys two first albums in an interview with Youtube channel The Metal Voice 2018.

“Most of the main riffs were Randys, but the music part we did together. Now what we did …would be to play an idea of a song.  A backing track kind of a thing, and Ozzy would sing a melody over it. And a lot of these melodies were very good, you know, Ozzy was very melodic in his vocal tunes and melodies. And there weren’t any other lyricists in the band. But I’d written songs in the past” (20.02).

The bassist is quite clear in his biography. It was he, not Ozzy, that wrote most of the lyrics.

Nevertheless, the album Blizzard of Oz became to be a true game changer for John Osbourne, 32 at the time. He had been kicked out of Black Sabbath 1978. He drank a lot and took a lot of coke, and nobody believed in him. Except for his soon-to-be partner and wife Sharon. Fortunately, this woman also acted as his boss and manager, and helped him find musicians that suited him.

I guess that you could say that the guitarist Randy Rhoads, drummer Lee Kerslake and bass player and text producer Bob Daisley – together with Sharon Arden – saved Ozzy’s career.

This heavy metal classic is probably a result of good teamwork. Especially Bob Daisley (ex Gary Moore, Uriah Heep and Rainbow) and his texts is important here. He, the almost legendary Rhoads and Ozzy really were a good combo. 

Ozzy says in his biography that he himself was, at least sometimes, involved in the making of the texts and not only the song melodies. For example: it was he who heard that Rhoads had a good riff that would match well to the lyrics that he had formulated for some time “Wine is fine, but whiskey’s quicker, Suicide is slow with liquor” (Osbourne 2010, s 197).  But Daisley claims that it was he who wrote the lyrics, with hard-drinking Ozzy in mind. (Daisley 2013, s 122).

Ozzy acknowledged in his biography that experienced rocker Daisley helped with the songwriting and was a good bass player (but kind of an ill-humored and complaining bloke as well). Daisley has quite another take on it. That is evident in his biography “For facts sake”, where he describes how he wrote most of the lyrics, for example to the mega-hit “Crazy Train”.

Either way. This album is good. Is it Ozzy’s best? No, but if you look at it from an objective perspective, I guess this is one of his two best solo records, together with Diary of a Madman.

It’s hard rock, and vaguely late Sabbath-reminding, but catchier and kinder, it has more energy, and was more direct and had much better songs than the late 70:s Sabbath albums. And it was, or was presented as, totally focused on the solo artist himself – more precisely the Ozzy-persona; the crazy artist that said goodbye to romance and friends and bit the head off a bat,(and also a dove actually).  

Another example of this focus in Ozzy, besides the Suicide solution song, is ”I don’t know”. Even if it is Daisley’s words, it’s about Ozzys experiences from Sabbath, when everybody asked him and Sabbath about esoteric things and mysteries about life (Daisley 2013, s 122), themes of which he really didn’t had so many things to say.

In the book the former Ozzy bass player even admits that Ozzy changed his lyrics in this song, according to Daisley by accident: Ozzy remembered some of the sentences the wrong way, he writes.

It should be “It’s if you win or lose, you can choose, don’t confuse all the clues, it’s up to you”, but Ozzy changed it to: ”It’s if you win or lose, you can choose, win or lose, it’s up to you”. In the end, everybody in the studio was happy, so the Ozzy version became the final version (Daisley 2013, s 139). And the song was better of.

75 percent of the songs on the debut album are good. It has Crazy Train (473 000 000 plays on Spotify!). It has Mr. Crowley, and it has Rhandy Rhoads. Any bad tracks? Yes, one. It is No bone movies. Totally boring. Doesn’t make you feel anything.

How about the production? Not so good. It sounds a bit…thin? Many seems to like it though. But some of the more skeptical fans says ”Raw”, ”Rough” and ”A bit dated. The production is clearly different from the other albums. Is it cheap or is it perfectly fitting the Ozzy persona at that time?  Either way, I give Blizzard of Ozz a weak 8 out of 10.

What does Ozzy says nowadays about the writing of his songs? Among many things he says that he has co-written the songs, when asked to comment that he has produced 173 songs. (Sirius XM, interview 2019.)

Co-writing, I think it’s quite a fair description for a lot of songs. Not only does Ozzy do the vocal melodies. He is also an inspiring bundle of special emotions and energy. And the lyricists that work with him knows that. They must consider that he is hunted by demons from the past, but always makes a come back after a crisis, and this with a smile on his lip. He is there with his his madness and voice and intuition. He makes artistic choices, even when drunk.

The story and the persona is magnified by show business, and the audiences expectations, of course.

Looking back at the first of solo albums, I am more convinced than ever that Ozzy was, and is, heavily involved in the making of his music, even though it’s quite clear that the riffs and the lyrics often relies on somebody else’s efforts.

Rickard Jakbo


Sirius XM (2019) Billy Morrison Asks Ozzy Osbourne If He Knows How Many Songs He’s Written

Bob Daisley-Talks Blizzard of Ozz, Diary of a Madman, Bark at the Moon Pt1

Osbourne Ozzy. & Ayres Chris (2010). I am Ozzy/Jag är Ozzy Swedish translation. Norstedts: Stockholm.

Daisley Bob (2013) For facts sake. Thompson Music: Victoria

Saulnier, J. (2011)   Jason Saulnier  Bob Daisley Interview – Ozzy Osbourne Bassist (Music Legends)

https://www.youtube.com/watch?v=Gx6PyOwCYI8, The Metal Voice

Osbourne, 0. (1997) The Ozzman Cometh. CD.

Ride the lightning (not the cultural capital) Classic albums #2.

Ride the lightning. Metallica. 1984.

This thrash and metal classic were mostly ignored by commercial press* when it came out, which is both strange (because of the quality) and predictable (because of the audience).

Nowadays, every sane and insane hard rock/metal enthusiast regards the blue album as a milestone. It currently rates as #3 at the best metal albums ever list, in the app Rate your music (that’s surprisingly high if you ask me).

It has seven angry thrashy and heavy songs and one sad ballad. All songs are about death except ”Escape” (which ix about saying Fuck you to everybody).

The themes is, as Mick Wall writes in ”Enter night”(2010) the kind of youthful death theme that you could expect from a acne-burdened teenager, ”that locked himself in his room and hopelessly tried to defend himself against an unfair world”. (And the singer and frontman James Hetfield really had some acne problems in those days).

Personally I was totally struck by the title track. A man reflects on life and death before he is executed, but it’s not only sadness that you feel when you listen. Rather, you recieve a kind of strength through the angry vocals and also a sense of connection and knowledge about this dark place of the world (but I remember I soon got tired of it after listening to it 25 times or so).

Songs that I always will get back to is For whom the bell tolls and the instrumental Call of the Kthulu.

What about the audience? Why did the press miss it out?

My theory, inspired by the sociologist Pierre Bourdieu: Music reporters in the press is rarely in contact with teenagers from the working class, (or other groups with less academic cultural capital, like small firm owners). And the people that loved Metallica in the beginning were, to a large part, from these classes and groups.

That’s why the press, at least the culture-section, doesn’t appreciate the next big thing a lot of the times. (Most famously they didn’t get shit about heavy metal in the 70’s). And I’m quite sure it happens still, with newer young genres. (Maybe with EDM, the kind of music Avicii played ?)

However. The album is a 8 out of 10.

Best: the Hemingway-inspired For whom the bell tolls, and Ride the lightning isn’t far behind.

Very good: The Call of Cthulhu, a short story by American writer H. P. Lovecraft.

Worst: Trapped under Ice.

* Mick Wall. Enter Night (2010), s 195.

Att kasta, att springa och att låta sig berusas av faran. Tallkrogsminnen #1

En sprakande gemenskap för vandaler eller Att kasta, att springa och att låta sig berusas av faran.

Gatlykta i Enskede där glödlampan är väl skyddad. (Obs! The names of the highly involved persons have been changed to protect the innocent).

På av de långa gatorna längs Enskede IP knatade vi på upplogade och kalla gångbanor en gång i veckan på väg mot Enskede gårds gymnasiums gymnastikhall. Det var i de här krokarna som en av flera ”vandaliseringsuppslag” kläcktes.

Vi var 13 år. Det var oftast jag, P och B som mötte upp i Tallkrogen någonstans för att gå den långa sträckan. Kanske även K. Hallen låg 2,5  förorter bort och inte på linje 18 där vi bodde. Vi gick väl för att 13-åringar inte cyklade på vintern på den tiden och för att det inte var någon förälder med bil som brydde sig om vårt kassa handbollsgäng (En gång förlorade vi mot H43:s lag från Lund med cirka 39 – 1).

Det var en långtråkig promenad på hårt snöknastrigt underlag. Enstaka bilar och lyktstolpar lyste upp vinterkvällen.

Någon kom på att promenaden blev mer spännande ifall man kramade isigt hårda snöbollar och sulade dem rakt upp mot någon av de uppradade gatlyktorna. Jag gillade det inte.

Men de flesta ansåg att detta var en god idé, att det var en handling som kanske kunde leda till respekt och ryktbarhet eller i alla fall något att berätta. Ingen protesterade i alla fall. (Det var troligtvis B som kom på det, och om honom berättades det senare  att han växte upp till att bli en hejare på att stjäla bilar, fast bara på fyllan).

På den nutida bilden ovan är ljuskällan inkapslad bakom något som ser ut som hård genomskinlig plast. Men då var det helt öppet fram till glödlampan. Det var upptäckten av denna glipa i en hörna av ytterfasadmiljön som gjorde det möjligt ”att vanda” på detta sätt.

Enligt min minnesbild gjorde jag tappra men lågmälda försök att få Tallkrogsfalangen av IK Götas 71:or på andra tankar. Min inställning hjälpte föga. Jag såg hur den ena lyktan efter den andra krossades. Promenaderna i snön kändes inte längre så långa, men innehöll tyvärr också nu ett moraliskt dilemma.

Jag deltog som sagt inte i detta vansinne. Eller rättare sagt; jag deltog inte till en början. Efter ett tag trädde nämligen en av människans starkaste  drivkrafter in i bilden: den sociala, en känsla av att vilja att tillhöra gruppen. Som en ljummen vind blåste den in under min blå täckjacka.

Det var fel, jag visste detta. Men det kändes som om det fanns en belöning på andra sidan beslutet av att ge upp, av att säga ja till: ”nu gör vi något häftigt och coolt tillsammans”. Säga ja till att kasta, att springa och att låta sig berusas av känslan av fara. Jag ville inte heller vara en tönt. Att vara en tönt medförde både risker och nackdelar, och mer om det senare.

Kanske bytte jag inställning, kanske agerade jag bara. Jag slungade i alla fall ett par snöbollar, och åtminstone en hård variant orsakade ett härligt sprakande och ett blixtrande poff när den träffade sitt mål i mörkret. Jag blev aldrig någon vandal av rang, men jag var en del av gemenskapen, och ingen av oss åkte fast. I alla fall inte för detta.

Pensionsgruppen bästa svenska pensionsverktyget?

Den australiska statsvetaren Adam Hannah har doktorerat på det svenska pensionssystemet och den svenska pensionsreformen från 90-talet. Jag intervjuade honom för ett par veckor sedan om hans nya studie av det svenska pensionssystemet. I dessa tider av hård kritik mot den svenska pensionsgruppen (inklusive medlemspartierna) så blir rubrikförslaget jag skickade till redaktören extra intressant:

”Pensionsgruppen bästa delen av pensionsöverenskommelsen”

Faktum är att forskarens analys, som bygger på intervjuer med nyckelpersoner och tidigare forskning* kommer fram till att det är pensionsgruppen från 90-talets överenskommelse som har stått sig bäst.

Det är i studien ”Procedural tools and pension reform in the long run: the case of Sweden”, i peer review granskade Policy and Society , som statsvetaren redogör för sina slutsatser.

Det som gruppen lyckats med under en slående lång period, ”drygt 25 år”, i alla fall fram tills nu är:

* stabilitet, som är viktigt inte bara för staten i en sådan långsiktig fråga som pensionerna  utan även för till exempel pensionssparare och fondförvaltare

* rekalibrering, alltså justeringar av sådant som måste ändras i systemet genom kompromisser

* kraft att stoppa att pensionerna utvecklas till en valfråga

Det sistnämnda tillsammans med stabiliteten är förstås inte en fördel, utan en nackdel, för de partier och organisationer som ogillar det svenska pensionssystemet, tillstår han.

Men kommer gruppens framgångar fortsätta? Kommer M, C, L, KD och S fortsätta att kompromissa fram justeringar som gör att systemet håller och till stor del finansierar sig självt genom tydlig koppling till hur svenskarna arbetar och betalar skatt?

Som alla som följer pensionsfrågorna vet så stormar det ju rejält utanför grupphusets väggar (och kanske även innanför?). Det har bråkats om hur mycket socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi har förankrat sina och sina utredningar, och borgerliga ledamöter har undrat om han ens vill ha pensionsgruppen kvar .

Och under vintern har Vänsterpartiet, som inte är medlem i gruppen, lyckats få med sig Socialdemokraterna på ett, enligt många bedömare, systemomvälvande pensionsförslag. De ställde krav på ett generöst garantitillägg som villkor för att Magdalena Andersson skulle bli statsminister.  Att ett parti i pensionsgruppen, Socialdemokraterna, genomdriver en stor pensionsförändring utifrån sin egen agenda vore också nytt, enligt Hannah.

Men det är inte säkert att förslaget går igenom riksdagen.

”Om det blir en valfråga kan man tänka sig att fler förändringar står för dörren. Det skulle hursomhelst bli svårare för pensionsgruppen att arbeta om det blir en valfråga”, säger han i min intervju.

Studien kommer också fram till att det gick sämre för flera av de andra pensionspolitiska verktygen från 90-talet, speciellt de som var kopplade till att staten skulle avsäga sig en stor del av ansvaret för pensionsnivåerna. Mycket skulle ju ske med automatik, genom ”bromsen” som sänker pensionerna automatiskt, eller genom medborgarnas val, var det tänkt.

Han konstaterar att det skett reträtter från både valfrihet och automatik och kommer fram till att de svenska politikerna till viss del har återställt en modifierad form av det klassiska statliga ansvaret för pensionerna. Sverige är enligt studien ett exempel på hur svårt det kan vara att flytta ansvaret för en socialförsäkring från staten till individerna, även då man noggrant bygger upp nya politiska strukturer och verktyg för detta.

Intervjun med honom och en djupare beskrivning av hans studie finns att läsa i Pensioner & Förmåner Insights.

*När det gäller bromsen lutar han sig mycket på Kent Weaver, och hans studie , och när det gäller hu svenska folket till stor del avstått från att göra pensionsval, hänvisar han mycket till boken Reform and Responsibility in the Remaking of the Swedish National Pension System, av Anette Nyqvist.

Efter pandemipausen: Europa höjer åter pensionsåldrarna

Kanske har politikerna insett att det inte går att skjuta på pensionsåldersfrågan längre. För nu höjs pensionsåldrarna på bred front i Europa.

Under pandemiåren 2020 och 2021 var det många länder som tog en paus i pensionsåldershöjandet.

Antingen sköt politikerna upp frågan eller så undlät de att genomföra fattade beslut om att höja. Detta enligt OECD:s rapport Pensions at a Glance 2021, vilken jag rapporterade om i Dagens Arena nyligen.

Enligt rapporten har pensionsåldrarna inom OECD inte höjts, så när som på en åldersgräns i Sverige. I Sverige ökade minimiåldern för att ta ut statlig inkomstpension från 61 till 62 år förra året.

Men kanske har politikerna insett att det inte går att skjuta på pensionsåldersfrågan längre. För nu höjs pensionsåldrarna på bred front i Europa.

I Spanien höjs lägstaåldern för att ta ut pension. Den ålder då man slipper förlora extra mycket ekonomiskt på att gå i pension höjdes till till 66 år och två månader, rapporterar EuroWeekly.

I Storbritannien höjs den lägsta ålder som det är tillåtet att ta ut den arbetsgivarbetalda tjänstepensionen från 55 till 57 från och med 2028. Regeringen stängde nyligen möjligheten att flytta sin pension till ett en pensionsplan som skulle göra att spararna behöll möjligheten att gå vid 55.

I Finland fortsätter man att höja pensionsåldern enligt plan. I dag är den lägsta pensionsåldern för allmän ålderspension 63 år och denna gräns kommer att höjas de närmsta fem åren till 65 år.  

Man har där också beslutat att inom en nära framtid ha ett system där pensionsåldern bestäms av medellivslängden. Om livslängden fortsätter att stiga, höjs pensionsåldern med automatik. Detta ska gälla för dem som är födda 1965 eller senare.

Detta system, som kopplar medellivslängden till pensionsåldern, är infört i sju EU-länder.  Förutom Finland finns beslut på att införa systemet i Danmark, Estland, Grekland och Nederländerna, enligt ovan nämnda OECD-rapport.

Även i Sverige finns ett förslag på att införa detta medelivslängdsrelaterade system, även kallat ett system med riktålder.

Enligt ett annat förslag som riksdagen har att ta ställning till kommer åldern för när man kan få grundskydd, till exempel garantipension och bostadstillägg, att höjas från 65 till 66 år redan 2023, alltså nästa år.

Mycket talar alltså för att det är business as usual i pensionsåldersfrågan.

Plats 27: The Rime of the ancient Mariner

Plats 27 * på Rickards topp 100-lista över de bästa 100 äldre metal/hårdrock-låtarna.

Band: Iron Maiden

Låt: The Rime of the ancient Mariner/Balladen om den gamle sjömannen (1984)

Nästan 14 minuter lång och du har inte tråkigt. Så är det med låten som Steve Harris slängde in ”på kul”, om man får tro Bruce Dickinsons självbiografi. Den finns på gruppens femte album, släppt mitt under storhetstiden.

Den får dig att tänka på om också du, som den gamle sjömannen i sitt gråa skägg och upptända blick, skulle gå från person till person för att berätta din historia, om också du fått skulden för ett skeppshaveri efter att ha dödat en albatross.

Här får den som är lite mer musikaliskt bevandrad sitt lystmäte, i och med ”proffskommentarer från ett icke-maiden-fan”. För dig som vill gådirekt till den dramatiska höjdpunkten, gå till 10.15.

Musikaliskt innehåller den, som de bättre Maiden-eposen, flera och rätt olika stycken som avlöser varandra. Ja, den är ”ett komplicerat och stämningsfullt stycke”, som Mick Wall beskriver den.

I ett moment stillnar den så gott som helt. En röst med gammeldags uttal citerar Coleridges text. Orden ackompanjeras av akustiskliknande gitarr och ljudet av träskrovets ristningar och knarr.

Låten tar verkligen med dig till havet, till utsattheten, till mannen som driver planlöst fram som den enda överlevande på öppet hav under månskenet.


Denna låts storhet handlar till stor del om originaltexten och historien. Det är alltså varken Steve Harris, Adrian Smith eller Bruce Dickinson som ligger bakom idéerna och temat, utan den skuldridne Samuel Taylor Coleridge.

Den brittisk poeten skrev i slutet av 1700-talet ned historien om den otursförföljda sjömannen som till slut fann en mening i att grabba tag i människor och berätta om det fasanfulla och fantastiska han var med om.

Water, water everywhere nor any drop to drink

Mick Wall skriver i sin Maiden-biografi att Harris ”inspirerades” av dikten, och att Harris på så vi framkallade denna mystiska värld som låten består av. Det är lite att överdriva Harris snille, (som så klart i övrigt inte ska dissas). För Iron Maidens text är en sammanfattning av dikten, och innehåller till och med en kopia av två textstycken (se nedan i fetad i stil), varav en också utgör diktens poetiska höjdpunkt för många.

Men att tonsätta den rätt, att våga göra en låt på 14 minuter, och att skapa det musikaliska landskap som förmodligen gjort dikten mer känd över världen än alla litteraturlärare tillsammans; detta är så klart värt att beundra.

Som all stor konst handlar den om många saker samtidigt.

Här är det havet, ensamheten, kampen, hopplösheten och hoppet, berättandet som överlevnadsstrategi, människans relation och täta koppling till naturen. Vår strävan efter att förstå varför vi kan hamna som spillror på ett skepp mitt i havet.

Texten är en fin illustration av något som liknar Coleridges romantiska credo:

”Att göra det utvändiga invändigt, det invändiga utvändigt, att göra naturen till tanke, och tanken till natur – detta är snillets mysterium i konsten”, som Coleridge skrev i sin Biographia Literaria från 1817. (Eriksson, 2018)

Texten är både modern och romantisk. Professor i Environmental Humanities sir Jonathan Bate, säger i ett temaavsnitt av BBC:s avsnitt av In our Time: Culture att det i vår tid går att ge texten en ekologisk tolkning.

”It is also possible to make an crime against nature, for example to shoot an alabatross/…/ a key element of the modernity of this poem.”

Men han säger också avslutningsvis, mycket träffande, att storheten ligger i att det är en oförglömlig story i ett oförglömligt språk.

Lyssna på ett helt program om texten

För ännu mer om denna storslagna romantik-dikt, Läs The Guardians hyllning från 2009:

Iron Maidens text med stycken direkt citerade från Coleridges, versionen från år 1800.

Hear the rime of the ancient mariner
See his eye as he stops one of three
Mesmerizes one of the wedding guests
Stay here and listen to the nightmares of the sea

And the music plays on, as the bride passes by
Caught by his spell and the mariner tells his tale

Driven south to the land of the snow and ice
To a place where nobody’s been
Through the snow fog flies on the albatross
Hailed in God’s name, hoping good luck it brings

And the ship sails on, back to the North
Through the fog and ice and the albatross follows on

The mariner kills the bird of good omen
His shipmates cry against what he’s done
But when the fog clears, they justify him
And make themselves a part of the crime

Sailing on and on and north across the sea
Sailing on and on and north ’til all is calm

The albatross begins with its vengeance
A terrible curse a thirst has begun
His shipmates blame bad luck on the mariner
About his neck, the dead bird is hung

And the curse goes on and on at sea
And the curse goes on and on for them and me

”Day after day, day after day
We stuck nor breath nor motion
As idle as a painted ship upon a painted ocean

Water, water everywhere and
All the boards did shrink
Water, water everywhere nor any drop to drink”

There calls the mariner
There comes a ship over the line
But how can she sail with no wind in her sails and no tide

See, onward she comes
Onward she nears out of the sun
See, she has no crew
She has no life, wait but here’s two

Death and she life in death
They throw their dice for the crew
She wins the mariner and he belongs to her now
Then, crew one by one
They drop down dead, two hundred men
She, she, life in death
She lets him live, her chosen one

”One after one by the star dogged moon
Too quick for groan or sigh
Each turned his face with a ghastly pang
And cursed me with his eye

Four times fifty living men
(And I heard nor sigh nor groan)
With heavy thump, a lifeless lump
They dropped down one by one”

The curse it lives on in their eyes
The mariner he wished he’d die
Along with the sea creatures
But they lived on, so did he

And by the light of the moon
He prays for their beauty not doom
With heart he blesses them
God’s creatures all of them too

Then the spell starts to break
The albatross falls from his neck
Sinks down like lead into the sea
Then down in falls comes the rain

Hear the groans of the long dead seamen
See them stir and they start to rise
Bodies lifted by good spirits
None of them speak and they’re lifeless in their eyes

And revenge is still sought, penance starts again
Cast into a trance and the nightmare carries on

Now the curse is finally lifted
And the mariner sights his home
Spirits go from the long dead bodies
Form their own light and the mariner’s left alone

And then a boat came sailing towards him
It was a joy he could not believe
The pilot’s boat, his son and the hermit
Penance of life will fall onto him

And the ship it sinks like lead into the sea
And the hermit shrives the mariner of his sins

The mariner’s bound to tell of his story
To tell this tale wherever he goes
To teach God’s word by his own example
That we must love all things that God made

And the wedding guest’s a sad and wiser man
And the tale goes on and on and on

Källa Youtube Music/Lyricfind

* Efter att ha läst in mig lite på textens historia flyttade jag upp låten från 47 till 27. Detta ska ses som den nya objektivt sanna placeringen på den likaledes objektivt sanna och neutrala 100-listan.


Dickinson, B ( 2017) What does this button do? – an Autobiography

Wall, M (2005), Run to the Hills – den officiella biografin.

Eriksson, U (2018) Coleridges moraliska gåta låter oss känna suget från avgrunden, Svenska Dagbladet, 2018 03 07


Höjd pensionsavgift minskar tjänstepensionspremierna (med 10 miljarder)

Pensionsmyndighetens har skrivit en rapport om hur pensionerna kan höjas via en pensionsavgiftshöjning.

En intressant konsekvens av myndighetens huvudalternativ är att det höjer inkomsttaket för allmän pension. Detta betyder, enligt kollektivavtalen, att arbetsgivarnas tjänstepensionsavsättningar för höginkomsttagare sänks.

Det blir alltså mer avsatt till den statliga pensionen, men för de med högst inkomster blir det samtidigt mindre pengar in i deras tjänstepensionsfonder.

I tredje ledet betyder det avsevärt mindre i premier till tjänstepensionsföretagen, eftersom de får stora tjänstepensionsavsättningar för dem vars lön ligger över inkomsttaket. Att effekten blir stor beror på att tjänstepensionen uppgår till hela 30 procent av inkomsten över taket, medan avsättningen under taket i regel är 4,5 procent ( ett räkneexempel från Pensionsmyndigheten finns här).

Myndighetens förslag innebär en sänkning av inbetalningarna till tjänstepensionsförvaltarna med omkring 10 miljarder kronor, skriver rapportförfattarna.

Detta motsvarar en sänkning med 4 procent av den totala inbetalningen av premier till konkurrensutsatta pensions- och livförsäkringar under 2020, vilken uppgick till 270 miljarder kronor, enligt statistik från Svensk Försäkring som Dagens Industri rapporterade om tidigare i år.

Om det gick att renodla enbart kollektivavtalad tjänstepension, skulle den procentuella minskningen vara större, och för de bolag som nästan enbart har konkurrensutsatt kollektivavtalad tjänstepension skulle minskningen av premier förmodligen vara rätt stor i procent.

En fråga som denna uträkning leder in på är: engagerar sig vissa tjänstepensionsbolag i debatten om pensionsavgiften delvis för att en höjning kan innebära kraftigt minskad omsättning?

Läs mer om rapporten mer här.

Plats 100. Freewheel Burnin.(Bäst of hårdrock och metall)

Del 1 av 100, där jag skriver några rader om alla låtar på listan.

År: 1983 (singeln)

Band: Judas Priest

Varför: En skön kombination av det snabba smattrande sjungandet och de melodiösa gitarrslingorna och ett catchy riff. För en 14-åring på 80-talet även en skön videokombo där arkadspelet och Halford mixas ihop på ett FÖR DÅTIDEN fräckt sätt.

Vad säger arkiven och de andra:

”One of the best opening tracks in rock history”, skriver Loudwire, när de listar Judas bästa låtar.

”The rapid-fire middle-eight is yet another great example of how Halford’s vocals serve as a lead instrument alongside those twin guitars.” , skriver Guardian.

På andra listor:

#148 The Top 500 Heavy Metal Songs Of All Time, Martin Popoff

#8 10 of the best JP songs, Guardian.

#7 Ten best JP Songs, Loudwire,

#2 Top 20 favourite JP songs, BryceTalksMetal

Recensioner ur de gamla hederliga(?) svenska arkiven: Här om skivan Defenders of the Faith i sin helhet som recenserades tillsammans med Saxons och Whitesnakes skivor från samma år, ur Svd 1984 03 02:

Katten Björnis i Hökarängen

Katten Björnis, vars fullständiga namn är Björn Björne Björnis Örnis, är en skojig och nyfiken liten krabat som du ibland kan se gå omkring i kvarteren kring Öfvre Hauptvägen.

En balkong med utsikt, det är inte dåligt, men det bästa här är nog att jag får mat varje gång jag mjauar högt ett par gånger.
Jag gillar att sitta på klippor och spana
Här är min kompis i kvarteret, en annan liten katt som är social och orädd. Vi hoppar omkring tillsammans ibland.

”Vi pratar mycket om Björnis hemma”, sa mamman i den italienska familjen som varje morgon skjutsar sin lilla son till förskolan i kvarteret.

På sensommaren gick vi omkring i koppel. Helt ok, om du frågar mig.
Bara för att man har koppel så behöver man inte hålla sig från att klättra i träd.

Nu orkar jag inte mer löjligt människosnack, Godnatt!

Swedish metal on Twitter – another case of the Swedish death metal phenomena?

It may be a long way to the top if you wanna rock and roll, but the route is shorter if you want to get Twitter followers. At least if you are swedish and have a history with death metal.

Which swedish band have the most followers by far? If you are a mainstream metal bloke like me, you’ll be a bit surprised of the answer. Take a look at the chart below.

Measured 2020 10 10 – 2020 10 21,

But the most interesting thing with this is that Twitter is an other piece of evidence that it’s the swedish death metal bands, or at least bands with death metal roots, that really fascinates the worlds metal heads.

They even stand out if you compare with international big names in their genre, like for example still active bands like Cannibal Corpse (223 100 followers) and Obituary (140 100).

The whole list:

1. Amon Amarth447 5001 961
2. In Flames329 0007 567
3. Arch Enemy300 6007 219
4. Messhuggah242 5001 333
5. Opeth177 1001 417
6. Ghost143 2001225
7. Entombed142 000704
8. Sabaton114 90027 800
9. Hammerfall84 1008 100
10. Yngwie Malmsteen68 8009 499
11. Soilwork68 4002 514
12. Therion58 000446
13. Dark Tranquillity42 300310
14. Amaranthe34 1002 778
15. Pain27 500639
16. Avatar24 9001 137
17. Candlemass23 800415
18. Hypocrisy17 800410
19. Europe17 800626
20. Graveyard11 600677
21. At the Gates11 3001 630
22. Mustasch8 6641 300
23. Witchcraft5 645134
24. Pain of Salvation5 701212
25. Evergrey5 1276 127
Measured 2020 10 10 – 2020 10 21. Bands that obviously have stopped tweeting and or/bands that not have not obtained 5 000 followers are excluded. Haunted, Raubtier, Cyhra and Watain among others.

Regarding non kind-of-extreme metal genres, well, some seem to do ok, but it’s not a global mass movement of popularity, at least not on Twitter. It doesn’t help much that Yngwie tweet a lot of interesting guitar-stuff.

One exception seems to be the power metal band Sabaton. Power metal giants Blind Guardian has 94 100 followers, Kamelot 76 400 and Helloween 72 200 followers, but Sabaton has 114 000. (Well ok Hammerfall is quite strong as well).

What lies behind the successful strategy of Amon Amarth? Is it about popularity only or a smart twitter-strategy? After a bit of research I think it’s both: they are one of the most popular swedish metal bands on Spotify, and they tweet a lot – with lyrical excerpts, which they have in common with for example the other top three tweeters In Flames and Arch Enemy. (Isn’t that a promising observation for those that claim that young people doesn’t read anymore?) . And of course, they surf on the big wave of the neverending interest in vikings in the popular culture.

Twitter is of course only a snapshot of one of the sources and signs of global internet popularity. But take a brief look at Spotify-plays and you’ll see that there seems to be a strong correlation between twitter popularity and popularity in general.