Kategori: Vetenskap

Sociologins historia på fem minuter – del 1

Här kommer världens kortaste sociologihistoria.

I USA kunde man redan strax efter första världskriget identifiera professionella sociologer i den meningen att de började arbeta med standardiserade metoder och att de började skilja ut sig från näraliggande ämnen som psykologi och antropologi (Morrison 2020). Även Azarian (2017) daterar sociologins födelse som akademisk disciplin till för ungefär 100 år sedan.

Mellan de två världskrigen blomstrade ämnet i USA och amerikanerna studerade i första hand det civila samhällets ”problem”: föreningsliv, familjeliv, immigration och ”getton” (Zetterberg 1997).

Till Sverige kom sociologin som ett självständigt ämne först 1947 (Ekerwald 2014). En svensk sociologisk tradition etablerades och var från början inspirerad av den amerikanska. Denna fas har i efterhand bedömts som positivistisk, kvantitativ och pragmatisk med fokus på sociallagstiftningen. Denna bild är enligt Wisselgren (1997) någon som de flesta känner igen sig i.

För utomstående kan tilläggas att positivistisk och kvantitativ i sammanhanget betyder att man försökte efterlikna och ibland kopiera naturvetenskapens vetenskapliga metoder med dess betoning på siffror och mätande, men att sökandet då kom att handla om vetenskapliga sanningar även i det sociala livet.

Från och med 70-talet och framåt började teoretiska och metodologiska alternativ dyka upp. Sociologiprofessorn Hans L . Zetterberg skriver om en marxistisk teorivåg kring 1968, en våg som något senare fick sällskap av feministiska teorier (Zetterberg 1997). Ekerwald (2014) noterar att etnicitet blir ett viktigare inslag under 90-talet.

Ekerwald identifierar dessutom två radikala förändringar av sociologin sedan 1947. För det första är det då ”68-revolutionen”, men – och detta är en viktig poäng utifrån hennes perspektiv – det mest minnesvärda är inte marx- och vänstervågen, utan genombrottet för de kvalitativa forskningsmetoderna. För det andra är det den socialkonstruktivistiska revolutionen kring millennieskiftet, vilket innebar ”en förskjutning i sociologers intressen från materiella till ideella saker” (Ekerwald, 2014, s 92).

I korthet kan man säga att socialkonstruktivisterna oftare försöker förstå människor genom att förstå hur individer och grupper formar olika begrepp om verkligheten och därmed verkligheten och samhället, snarare än att som positivisterna vetenskapligt försöka upptäcka bakomliggande strukturer som förklarar den sociala verkligheten.

Parallellt med teoriernas skiftande status har där dock hela tiden funnits en empirisk och utredande del av sociologin som inte låtit sig förändras så mycket och som mest fokuserat på arbetsliv, utbildning och sjukvård (Ekerwald, 2014).

Frågan om vad sociologin egentligen ska vara är inte avgjord (Furåker 2014, Azarian 2017). I en undersökning av amerikanska sociologers åsikter om vilka fem teman eller begrepp som de ansåg vara viktiga att lära ut på en grundkurs blev detta tydligt. Förutom viss konsensus om att klass, genus, etnicitet var viktiga teman, var det svårt att hitta ett sociologiskt begrepp som fick stöd än mer av tio procent av respondenterna (Schwartz & Smith 2010, refererad i Azarian 2017). Azarian förklarar detta bland annat med att sociologin i princip inbegriper allt socialt liv.

Utifrån dessa sociologibetraktare skulle man kunna sammanfatta sociologins historia med att det är ett ämne som studerar allt socialt liv.

En fin definition av socialt liv är ”de band som binder oss, dig och mig, samman till ett vi” och här syftas på de sociala kitten i våra samhällen (Wide et al 2011, i Alexandersson, M, 2013). Och oftast intresserar sig sociologer alltså för de band som har med klass, genus och etnicitet att göra (och för Sveriges del då i synnerhet inom arbetslivet, utbildningssystemen och sjukvården).

I del två av världens kortaste sociologihistoria, ska jag försöka få syn på vad som hänt efter 2010.

/Rickard Jakbo, journalist och fil mag i sociologi, samt lärarstudent med sikte på behörighet i att undervisa i sociologi.

Referenser

Alexandersson, M (2013). Socialkonstruktivism och antropologi. Bör sociologer reflektera över människans natur? Masteruppsats/ Sociologiska institutionen, Lunds universitet.

Azarian, R. (2017) Sociologins didaktiska utmaning. En rapport om sociologiundervisningen inom Lärarprogrammet.  Conference Paper. Sociologiska institutionen. Uppsala universitet.

Ekerwald, H. 2015. ”Svensk Sociologi – De många rösternas ämne”. Sociologisk Forskning 51 (3–4):79–94. https://doi.org/10.37062/sf.51.21839.

Furåker, B. (2015). ”Landvinningar, Vindkantringar och vägval i Svensk Sociologi”. Sociologisk Forskning 51 (3–4):95–114. https://doi.org/10.37062/sf.51.21840.

Morrison. D.  (Programledare). (2020, november). George Herbert Mead [Poddavsnitt]. Annex Sociology Podcast.

Abrahamsson, Christian; Palm, Fredrik & Wide, Sverre (red.) (2011): Sociologik: tio essäer om socialitet och tänkande. Stockholm: Santerus Academic Press.

Wisselgren, P. (1997). Sociologin som inte blev av. Gustaf Steffen och tidig svensk socialvetenskap. Sociologisk Forskning, 34(1-2), 75–116. https://doi.org/10.37062/sf.34.18527

Zetterberg, H. (1997). Svensk sociologi 50 år. Dagens Nyheter. 1997-10-24.

Hämtat från: http://zetterberg.org/Press/DN/dn971024.html

Nya tankar om varför hårdrock/metal räddar liv

Måste tipsa om dagens understreckare i Svenska Dagbladet.

Ola Sigurdson, professor i tros- och livsåskådningsvetenskap vid Göteborgs universitet skriver om sociologen Hartmut Rosa, som i sin nya bok kommer ut som ett hängivet metal-fan.

Rosa försöker i sin bok ”When monsters roar and angels sing: Eine kleine Soziologie des Heavy Metal” (Kohlhammer Verlag) utifrån sin resonans-teori förklara vilken meningsskapande funktion hårdrock/metal har fyllt under sina dryga 50 år. Väldigt många fans svarar till exempel att metal räddat deras liv.

Enligt en undersökning som sociologen refererar till hävdar 40 procent av de tillfrågade fansen att metal har räddat deras liv (det låter väldigt högt, eller hur, men det beror väl å hur både fans och rädda sitt liv definieras?).

Det kända faktum att hårdrockare är extremt hängivna tas ockås som belägg för den speciella existentiella betydelse som genren har för dem. (Tänk bara på festivalen Sweden Rocks överlägsna popularitet, jämfört med andra musikgenrers festivalers popularitet)

Men varför är det så här?

”Genom resonanserfarenheten träder metallyssnaren i relation till en verklighet utanför sig själv. Men – och detta är ett men med utropstecken! – det handlar inte om en teori om världens beskaffenhet, utan om en erfarenhet av eller snarare med världen”, sammanfattar Sigurdson Rosas teori.

Ja visst är det så. Viss hårdrock och metal ger en sorts känslomening till mycket som är svårt att tolka eller sätta in i ett sammanhang inom de sekulära och moderna över-berättelserna om varför vi lever och hur vi ska leva. I skolan lär vi oss främst att beskriva världen i strikt fysikaliska och rationella termer. Men livet låter sig ofta inte tyglas och förstås inom ramen för värdegrunden, skollagen och vetenskapliga formler.

Så här sammanfattar Sigurdson resonans-teorin.

”Kort uttryckt kännetecknas, enligt Rosa i ”Resonanz”, den moderna livserfarenheten framför allt av strävan efter kontroll. Världen, alltifrån den fysiska och animaliska omvärlden till relationerna till andra människor och till oss själva, har alltmer antagit skepnaden av ting vi tror oss kunna behärska. Men om världen förvandlas till ett ting förstummas också vår relation till den, eftersom relationen blir ensidig: världen förväntas inte ge något självständigt gensvar. Erfarenheten av världen blir stum, som att spela luffarschack med sig själv: det är svårt att bli särskilt överraskad.”

Den ktarsiska och meningskapande effekten av metal gick länge kulturskribenterna förbi.
I flera deccenier fattade musikrecensenterna ingenting.

I en allt mer modern och stum värld blir heavy metal då en möjlighet till genuina resonanserfarenheter av tillvarons ljus såväl som dess mörker. Det är kombinationen av änglasång och monstervrål som gör denna musik särskilt lämpad att fånga denna dubbelhet, sammanfattar Sigurdson.

”Men detta sker inte främst på en kognitiv nivå, utan på en emotionell, existentiell, rentav fysisk nivå (”helkroppsgåshud” är ett ord som Rosa verkar vara förtjust i).”

Ja, att metal ofta fokuserat på religiösa berättelser och symboler, som de leker med (och ibland ifrågasätter), vittnar ju om att det delvis kan handla om att genren eller gernrerna inträder i religionens eller någon av de andra känslomässigt stora berättelsernas ställe ( tex nationalism, naturromantik, den moderna demokratins ständigt rationella förträfflighet).

Man adresserar liv, död, kamp, kärlek, nederlag, sorg, och vansinne. Som en väldigt flexibel religion. Textförfattarna kommer sällan med svar och läror, utan erbjuder en känslomässig arena för att ta upp dessa teman. Jag associerar till det gamla begreppet Katarsis, precis som mycket stor konst – erbjuder gitarrerna och trummorna och den kraftfulla sången en sorts känslomässig rening.

Jag tänker att det kanske är därför som många uppger att musiken räddat deras liv. Den ger känslomässig mening åt det moderna mörkret och ljuset.

Här finns understreckaren:

Vad monstervrål har gemensamt med änglasång

Mer om Rosa på Wikipedia

https://sv.wikipedia.org/wiki/Hartmut_Rosa


Bättre beroendevård skulle minska brottsligheten?

Inte mindre än fyra polisbilar hade radat upp sig på gatan.

Polisen hade försökt med pepparspay, men trots det inte lyckats få ut den medelålders rätt så ungdomliga mannen ur den lilla tvåan i trevåningshuset.

Nu stod en civilklädd dialogpolis på det höstgulnade gräset och vädjade. Hon hojtade vänligt upp mot balkongen, och åt mannen som vankade in och ut ur det lilla vardagsrummet. Runt omkring henne spatserade fem till sex stadiga poliser.

-Du verkar väldigt arg, varför är du så arg, undrade poliskvinnan?

-Dra åt helvete!

– Kan du komma ut?

– Håll Käften! Hämta mig som en man!!

Så höll det på i 45 minuter innan han till slut accepterade det fysiska underläget, och gick ut i handfängsel ledsagad av poliserna.

Efter ett litet tag haltade en kvinna ut ur en av de fyra polisbilarna. Hon var förmodligen den den som bodde i lägenheten och hon stegade sakta mot samma port som mannen gått ut ur. Hon gick i sällskap av några av poliserna.

Varför var han så arg? Ja, en bidragande orsak var troligtvis droger och alkohol. Eller både och.

Han hade tidigare i år bankat på våra balkonger och krävt att få komma in och flera gånger slagit sönder ytterdörrar i området. När jag pratade med honom såg jag att det var något med blicken. Kanske var det pupillerna som var onormalt stora.

Skulle all skada han åstadkommit kunna undvikas om beroendevården varit bättre? Tanken slog mig i förra veckan, efter attha lyssnat på SNS seminarium ”Sociala insatser för att minska brottsligheten”.

Här preseneterades intressanta fakta om vad som påverkar våldsbrottsligheten. Bland mycket annat dessa två iakttagelser:

1. Beroendevården skulle behöva möta dubbelt så många, och om det sker så skulle brottsligheten minska

2. Beroendevården saknar tillräckliga redskap att möta den växande gruppen unga med stort våldskapital (och man vet inte riktigt hur man ska ta sig an denna utmaning)

Den välciterade Yale-utbildade professor Randi Hjalmarsson vid Göteborgs universitet gick igenom vad forskningen säger om vilken socialpolitik som har effekt på brottsligheten.
Nationalekonomen menar att brottsligheten kan reduceras med socialpolitik, men att man ofta bortser från detta. Det handlar bland annat om utbildnings- och hälsopolitik. Men också om välfärdspolitiska insatser.

Hjalmarsson framhåller alkoholen i rapportsammanfattningen. Där slås fast att ”det finns en bred empirisk evidens för att alkoholkonsumtion ökar såväl kriminellt beteende och som risken att drabbas av brott”. (Även för narkotika, tillade hon på fråga från pubilken, men rapporten går ej in på detta då detta i hennes eller rapportens sammanhang defineras som kriminalpolitik, i stället för hälsopolitik).

Att alkoholpolitik påverkar våldsnivåerna är ju kanske inte nyheter för den sociologiskt bevandrade. Men väl så viktigt för alla som vill se lägre våldsnivåer.

Mer uppseendeväckande är vad professor Johan Frank sa.
Utifrån hans perspektiv som verksamhetschef och FoUU-direktör för Beroendecentrum Stockholm framhöll han att vården möter alldeles för få av dem som behöver vård för missbruk, eller skadligt bruk som han numera föredrar att kalla det (Implicit och med tanke på rapportens fokus och konklusioner fanns antagandet om att om dessa personer skulle fångas upp så skulle brottsligheten minska).

– Vi träffar 1 procent av befolkningen i beroendevården, men vi skulle behöva möta 2 – 3 procent, sa överläkaren och forskningsledaren.

Förmodligen skulle det dock inte finnas ekonomi för att träffa alla, så vården måste arbeta med digitala redskap, trodde han.

Ett annat mycket intressant spår som professor Frank, som för övrigt i år vann CAN:s forskningspris, var inne på var att missbruks- eller beroendevården har svårt att nå den växande gruppen unga med tung våldsproblematik.

Han berättade att vården har svårt att nå denna grupp då vården/bemötandet ofta består av en ensam sjuksköterska. Det blir då svårt att ordna nödvändiga säkerhetsarrangemang. När det gäller unga med stort våldskapital har organsiationen (eller om det nu var politiken, min anm.) inte landat ännu, förklarade han.

Även personal från Fryshuset i publiken vittnade om liknande svårigheter. Bland deras besökare, bland annat unga med våldshistorik, fanns dem som har haft det svårt med att får rätt vård (De nämnde dock inte explicit alkohol/Droger). Inför Fryshusets persnal sa att de att de inte riktigt kunde kommunicera med de psykologer och terapeuter som de mötte. De kund einte riktigt hantera deras våldsamma verklighet. Ett annat problem sades vara att de som var födda i Sverige inte kunde få ta del av traumavård.

Här kan du nå presentationen av SNS-seminariet:

Seminarium och lunch: Sociala insatser för att minska brottsligheten

Om det obefintliga fusket inom kvalitativ forskning #1

Läkaren och före detta generaldirektören för Socialstyrelsen, Kjell Asplund, gör i sin första populärvetenskapliga bok en intressant iakttagelse.

I sin bok ”Fuskarna – om Macchiarinis och andras svek mot vetenskapen” (2021) skriver han att han inte har hittat något exempel på forskningsfusk inom kvalitativ forskning inom livsvetenskaperna (dit han räknar förutom medicin och näraliggande fält, även psykologi).

Han hittar gott om exempel i kvantitativ forskning. Storfuskarna han tar upp; kirurgen Paolo Macchiarini, psykologen Diederik Stapel och provtagningsteknik-entreprenören Elizabeth Holmes använde kvantitativa redskap, alltså siffror och matematiska metoder. Han tar del av sammanställningar av organisationer som arbetar med att systematiskt avslöja fusk och fel.

Men han hittar inga fall av fusk eller forskningsoredlighet inom kvalitativ forskning inom det som han kallar livsvetenskaperna. (Med kvalitativ metod menas att forskningsmaterialet ofta består av djuplodande intervjuer och beskrivningar av miljöer).

Man kan sammanfatta hans iakttagelse så här: rent semantiskt och juridiskt förekommer så gott som aldrig fusk i kvalitativ forskning .

Hans hypotes är att frånvaron av fusk i livsvetenskaperna beror på att ”gränserna mellan metodfel (bias) och fusk är så uppluckrade i kvalitativ forskning” (s. 133), att man i praktiken inte gör någon skillnad på dessa två företeelser.

Författaren, som tidigare bland annat varit ordförande för Statens medicinsk-etiska råd, skriver att det är lättare att utreda om bilder och siffror manipulerats än de kvalitativa texterna, och han är inne på att det är mycket svårt att utreda fusk när datamaterialet oftast består av långa intervjuutskrifter (som ingen annan än forskaren själv har tid att läsa). Det är därför, menar han, som det nästan aldrig talas om fusk i kvalitativa sammanhang, utan om bias – att forskningen inte håller tillräcklig kvalitet.

Följdfrågor som dyker upp:

*Är detta en korrekt bild? (Högst troligt, utifrån bokens noggrannhet i övrigt)

*Gäller detta inom alla vetenskapliga fält? Man kan ju tänka sig att inte bara medicin, utan även psykologi, skiljer sig från andra ämnen som kanske är mer vana vid kvalitativ metod, till exempel statsvetenskap och sociologi.

*Kan en i det närmaste total frånvaro av fusk betyda något för trovärdigheten för kvalitativ metod?

Det är ju högst osannolikt att en extremt vanlig forskningsmetod inte drabbas av fusk, när det finns gott om fuskare bland dem som forskar med hjälp av siffror. Och en total frånvaro kan ju tolkas som att fuskare som lyckats publicera sig alltid går fria?

Detta vore synd, för långt ifrån allt viktigt och intressant går att fånga in vetenskapligt med siffror, och en hög trovärdighet för kvalitativ vetenskap är såklart betydelsefullt för vår förståelse för vad det innebär att vara människa.

Den fjärde frågan som slår mig är om det spelar någon roll om fusk kallas bias, alltså ungefär snedvriden forskning äv lägre kvalitet?

Det skulle jag påstå att det gör. Att någon väcker misstankar om bias kring en forskningsrapport är mycket vanligt. Det tillhör en god kritisk läsning av en forskningsrapport att ställa frågor om omedveten och medveten bias. Det finns nämligen massor av vägar som leder till mer eller mindre bias. Fusk är något helt annat.

Det ska tilläggas att Asplund inte alls framstår som en motståndare till kvalitativ metod. Han framhåller till exempel att han skrivit kvalitativa forskningsartiklar med andra forskare.

Utifrån att jag kommer från ett fält som har mycket gemensamt med kvalitativ metod – journalistiken – undrar jag till en början varför inte mediernas fuskavslöjande mekanismer skulle kunna vara verksamma inom till exempel kvalitativ psykologisk forskning?

Det troliga svaret verkar dels vara aatt själva pseudonymiseringen inom kvalitativ metod gör att man inte kan använda samma kontrollmekanismer som inom undersökande reportagejournalistik. Där kan man ju ofta åka till samma miljö, och ställa samma eller liknande frågor, och då få syn på uppenbart manipulerande av verklighetsbilden.

Även en annan journalistisk kontrollmekanism faller troligtvis gällande en stor del av den kvalitativa, ofta etnografiska, forskningen. Jag kallar den expertmetoden, där etablissemangspersoner går i god för äktheten och rimligheten i den journalistiska bilden som målas upp.

Men då etnografiskt arbete ofta syftar till att ge en annan och ny bild än den dominerande och etablerade, blir det relativt poänglöst att det etablerade samhällets representanter ska bedöma och godkänna bilden. (För ett intressant och dramatiskt exempel på denna problematik, läs gärna New York Times reportage ”The Trials of Alice Goffman”).

Mycket talar alltså för att det är mycket svårt att upptäcka fusk som skett med kvalitativa forskningsredskap.

Men det är såklart möjligt att vetenskapliga områden som antropologi, sociologi och etnologi, har bättre system för detta än det som Kjell Asplund benämner livsvetenskaperna.

Boken, som handlar väligt lite om kvalitativ metod, är mycket läs- och tänkvärd. Kunnig och medryckande. Jag rekommenderar den till alla som är intresserade av vetenskapen och dess förutsättningar.