Finland i topp igen i ”lyckoundersökningen” 2024

För sjunde året i rad är finländarna lyckligast i världen, enligt undersökningen World Hapiness report 2024 från Förenta Nationerna, FN i samarbete med Oxford University och Gallup.

På tio i topp är det idel rika länder som radas upp. Efter Finland kommer nämligen

  • 2.Danmark,
  • 3. Island,
  • 4. Sverige,
  • 5. Israel,
  • 6. Nederländerna,
  • 7. Norge,
  • 8. Luxemburg,
  • 9. Schweiz,
  • 10. Australien.

Men är det verkligen lycka som mäts, på det sätt som de flesta svenskar definierar ”lycka”?

Det tyngsta mätinstrumentet som används i rapporten är något som kallas Cantril-stegen. Frågan formuleras så här:

“Tänk dig en stege med steg numrerade från 0 längst ner till 10 högst upp. Toppen på stegen, 10, motsvarar det bästa liv du kan tänka dig och botten på stegen, 0, det sämsta liv du kan tänka dig. Om du tänker på ditt liv i största allmänhet, var tycker du att du står just nu?”

Som Forskning.se uppmärksammat menar vissa forskare att detta innebär att vad man egentligen mäter är en sorts jämförelse med andra människors tillgång till makt och pengar. Om man i stället frågar om människor lever sitt mest harmoniska liv, skulle resultatet troligtvis bli ett annat, menar dessaa forskarna och utvecklar sina tankar i denna studie: ”The Cantril Ladder elicits thoughts about power and wealth”.

Men nu är det inte endast denna ovan nämnda fråga som gör att finländarna (och svenskarna för dem delen) håller sig i toppen. Undersökningen mäter också positiva och negativa känslor, även om dessa inte värderas lika tungt. Det verkar alltså osannolikt att de nöjda finländarna skulle visa sig vara mycket oharmoniska människor.

Så vad beror ett lands lyckonivå, (eller nöjdhetsnivå) på? Här är några möjliga kandidater som nämnts av trovärdiga förståsigpåare och källor.

Inkomst och att må bra och lite allt möjligt

Finländska public service-kanalen Svenska YLE sammanfattar det så här:

”Att ha en tillräcklig inkomst och en upplevelse av generositet, att må bra såväl fysiskt som psykiskt, att ha någon att förlita sig till, att själv kunna fatta viktiga beslut i livet och att graden av korruption är låg är faktorer som håller finländarna i toppen av listan”.

Det är en rätt bra sammanfattning av forskarnas regressionstabell nedan, där man försöker reda ut vad som påverkar lyckonivån, även om nu forskarna varnar för att ta tabellen nedan för bokstavligt:

Landet är litet!?

Inga folkrika länder finns med bland de absolut lyckligaste. Bland de tio bästa finns endast två länder med över femton miljoner invånare: Nederländerna och Australien. Sambandet är intressant menar lyckoforskare och ekonomiprofessor Micael Dahlén.

Han säger till Studio Ett att de nordiska länderna är små och fungerar bra. Här litar vi på varandra och vi får välja hur våra liv ska se ut, säger han.

–Vi känner oss ganska nära varandra, vi litar på varandra, vi har någon att vända oss till, vi har en relativt sett fantastiskt väl fungerande välfärd. Och vi har möjligheter att kunna välja ganska mycket själva i livet vad vi vill göra, säger lyckoforskare Dahlén.

Det låter rimligt. Men det verkar, intressant nog, inte gälla de yngre nordborna i lika hög grad.

För i de åldersuppdelade listorna framträder ett annat mönster. När man mäter yngre under 30:s lycka hamnar Finland på plats 7 och Sverige först på plats 18. (Och Norge på plats 20 och Danmark på plats 5).

Sverige är inte ensamma om att ha stora åldersskillnader.

”Norge, Sverige, Tyskland, Frankrike, Storbritannien och
Spanien är länder där de gamla är nu betydligt lyckligare än
de unga, medan Portugal och Grekland visar det omvända mönstret”, skriver rapportförfattarna.

Det finns flera länder där skillnaderna är ännu större, till exempel USA och Kanada.

Nu är de nordiska ungdomarna inte i strykklass direkt, men visst vore det intressant att få en analys på varför inte de nordiska länderna, förutom Danmark, ligger i lyckotoppen även när det det gäller de yngsta?

Fortsättning följer. /Rickard

Mätfakta om undersökningen:

”Our measurement of subjective well-being
continues to rely on three main well-being
indicators: life evaluations, positive emotions,
and negative emotions (described in the
report as positive and negative affect).
Our happiness rankings are based on life
evaluations, as the more stable measure of
the quality of people’s lives./…/

Positive affect is given by
the average of individual yes or no answers
about three emotions: laughter, enjoyment,
and interest (for details see Technical Box 2).
Negative emotions. Negative affect is given
by the average of individual yes or no answers
about three emotions: worry, sadness,
and anger.
Comparing life evaluations and emotions:

Life evaluations provide the most informative
measure for international comparisons
because they capture quality of life in a more
complete and stable way than do emotional
reports based on daily experiences.

Life evaluations vary more between countries
than do emotions and are better explained
by the diverse life experiences in different
countries. Emotions yesterday are well
explained by events of the day being asked
about, while life evaluations more closely
reflect the circumstances of life as a whole.
We show later in the chapter that emotions
are significant supports for life evaluations.

Positive emotions are still more than twice as
frequent as negative emotions, even during
the years since the onset of COVID.”

Källa: World Happiness report 2024

Skilda valdagar borde leda till sjukvårdsdemokrati i praktiken

Det talas ofta mot hot mot demokratin. Mindre talas det om befintliga demokratiska underskott inom vårt demokratiska system. Ett genant exempel finns mitt i hjärtat av vårt gamla goda demokrati-Sverige:

I Stockholmsregionen bor och lever var fjärde svensk. Men hur många kan nämna skillnaderna i partiernas sjukvårdspolitik i regionen? Mycket få personer. Detta trots att a) de flesta sjukvårdspolitiska beslut tas av regionpolitikerna och b) sjukvårdspolitik är ett av väljarnas absolut viktigaste områden.

En del av förklaringen till underskottet finns i hur medierna arbetar.

”Vi klarar inte av det”, säger Ingrid Johansson, reporter på Mitti, i ett intressant och viktigt reportage i programmet Medierna i SR.

Hon syftar på hela journalistkåren och hur sjukvårdsfrågorna bevakas.

Hon var nämligen den enda på plats när Region-topparna Irene Svenonius (M) och Aida Hadzialic (S) med flera hade budgetdebatt om drygt 120 miljarder kronor (75,1 miljarder till hälso- och sjukvårdsnämnden), och hon syftar på den bristfälliga bevakningen av sjukvården och lokaltrafiken i Stockholmsregionen.

Sjukvården är svårbevakad, och det är ett komplext lokalt system och medierna i Stockholm arbetar på ett sätt som gör att frågorna hamnar i medieskugga är reporterns analys.

SVT:s lokala nyheter framför dock i reportaget att de faktiskt har en specialreporter med fokus på sjukvård och SR:s företrädare försvarar redaktionens frånvaro med att kanalen hade gjort många inslag, men de publicerades då budgeten presenterades. Jag tror ändå att det snarare är Mitti i-reportern som har den mer korrekta bilden.

Det är inte bara mediernas bristande intresse som är problemet, utan även medborgarnas låga intresse är ett problem. Få diskuterar regionalpolitik i Stockholm inför valdagarna (och ibland verkar inte ens valarbetarna i valstugorna ha så bra koll, är min erfarenhet).

Är det då ristat i sten att ha en svajig sjukvårdsdemokrati i Stockholmsregionen med lojal väljare och svag journalistik? Nej, det förefaller osannolikt.

Så varför inte ha skilda valdagar? Om det är viktigt med demokrati och regionerna ska vara kvar är det minsta man kan göra är att ha skilda valdagar. Detta skulle göra att alla centrala aktörer – medierna, politikerna och medborgarna – blir mer på alerten i sjukvårdsfrågan.

Vartannat år region- och kommunval och vartannat år riksdagsval.

Enkelt. Träffsäkert. Utvecklande.

Skilda valdagar skulle göra att medierna skriver mer, politikerna anstränger sig mer och medborgarna intresserar sig mer.

DEMOKRATIN skulle bli BÄTTRE. Kanske skulle även medborgarna börja gå med i politiska partier igen – de allt tunnare partiorganisationerna är ju också en del av problemet.

Dyrare, javisst. Men om vi inte ens värdesätter demokrati, vilka är vi då?

Ett motargument som ibland hörs är att valdeltagandet i regionvalet förmodligen skulle gå ner, då man inte längre röstar i samband med riksdagsvalet.

Ok, men hur högt valdeltagande av demokratiskt värde har vi i praktiken, om inte väljarna känner till de politiska alternativen?

Är det 15 – 20 procent av väljarna som är medvetna? Är det nästan ingen alls?

Klart är att regionvalet i Stockholm behöver en nystart.

/RJ