Få vill gå vid 67 år som politikerna tänkt sig

En ny undersökning indikerar att få planerar att göra som politikerna vill när det gäller pensionsåldern. Kanske har det inte bara med pengarna att göra, utan även med arbetets innehåll.

Enligt en ny webbenkätundersökning, representativ för svenskar mellan 18 och 79 år, är det bara en av tio som anser att 67 år är en lämplig pensionsålder.

Hur kan detta komma sig? Om tre år är det tänkt att de flesta ska gå i pension vid 67, då den nya riktåldern ska träda i kraft. Om de jobbar kortare får de ju mindre i pension, och de flesta är redan i dag oroliga för sin kommande pension. Pensionsbolaget SPP är de som har beställt undersökningen från Novus. Bolagets pensionsekonom har ett par teorier.

– Det faktum att du få en betydligt bättre allmän pension om du arbetar tills 67 verkar inte påverka svenskarnas inställning till när de vill gå i pension. Kanske känner de inte till detta eller så spelar inte någon eller några tusen lappar i månaden någon roll. Det kan ju också vara så att de vill arbeta längre, men inte får av arbetsgivaren, säger Shoka Åhrman, parekonom på SPP och Storebrand.

Informationen är inte tillräckligt bra, menar hon.

– Den slutsats vi kan dra är att vi i pensionsbranschen och Pensionsmyndigheten behöver förenkla informationen för att få fler människor att engagera sig i sin pension.

Och det är ju ingen hemlighet att många tycker att systemet är komplext. Så även i denna undersökning. 7 av 10, svarar här att de tycker att pensionssystemet är komplext. Många är också oroliga för sin pension.

Det rimmar illa med följande resultat i undersökningen: tre av tio planerar att gå i pension före 65 års ålder, två av tio vid 65 och bara en av tio vid 67 års ålder, alltså den kommande riktåldern.

Förmodligen har inte alla klart för sig hur tydligt sambandet är mellan att jobba längre och att få en högre pension (för de allra flesta är det så i alla fall). Det kan också handla om att en grupp upplever att fler år i arbete inte leder till så mycket mer i pension. Här kan gruppen som ändå – trots två tre år mer i arbete – kommer hamna på garantinpensionnivå finnas.

Men att så få verkar vilja jobba längre i takt med den ökande livslängden skulle väl rimligen också kunna bero på arbetsmiljön och arbetsvillkoren?

Ja, vad händer om man väger in arbetsmiljöaspekten?

Samma undersökningsbolag, Novus, gjorde just det för två år sedan och ställde frågan även då till cirka 1 000 personer mellan 18 och 79 (då på uppdrag av Movestic).

Det visade sig att i åldersgruppen 50—64 år så svarade 38 procent att de kan tänka sig att skjuta upp tidpunkten för sin pension om de får arbeta hemma helt eller delvis. (i åldersgruppen 18—29 år var det 45 procent).

Andra argument för att senarelägga pensionen som framkom i den äldre undersökningen är högre lön, flexibla arbetstider, möjligheten till deltid och nya arbetsuppgifter.

Förmodligen väger många saker in i fall en person vill jobba vidare efter 65: kunskap, arbetsmiljö och den faktiska vinsten av att jobba längre.

Vilken aspekt en undersökning tydliggör kan bero på hur frågorna ställs.

För den som vill veta hur mycket ett år extra kan ge, har Pensionsmyndigheten nyligen räknat på det.

Företagare inte mer oroade för pensionen än andra?

”Det verkar alltså inte som om företagare är oroligare än andra för sin pension. I denna undersökning är det i alla fall inte så”.

I en ny rapport från fackförbundet Byggnads och tankesmedjan Katalys ges ytterligare en pusselbit som kan bidra till förståelsen av småföretagarnas pensionssparande. En sparbeteende som är relativt obeforskat, i alla fall sett till hur viktigt det är för egenföretagarnas pensionsnivåer.

I enkätundersökningen, (svar från 2 029 personer i en webbpanel, där 63 procent av de tillfrågade i panelen svarade) visar det sig att var fjärde företagare var mycket orolig för sin pension, och 29 procent sa sig vara ganska orolig för att få en låg pension.

Det ger en sammanlagd ”orosandel” på 54 procent. Mer än hälften av småföretagarna skulle alltså vara oroliga. Dramatiskt, kan tyckas.

Men det är inte så omskakande om man tittar på jämförelsesiffrorna. 54 procent är nämligen mer eller mindre exakt samma andel som för alla svarande.

De som är mest oroade sett till sysselsättningsbakgrund är gruppen med ”annan sysselsättning”, där sjukskrivna och dem med långvarig sjukersättning ingår. Hela 77 procent sa sig vara oroliga. Därefter kommer gruppen arbetare (61 procent), sedan kommer grupperna arbetslösa, företagare och tjänstemän med ungefär samma grad av oro, kring drygt 50 procent.

Bland LO-medlemmarna är oron större än för de flesta andra grupper som man fokuserat på i undersökningen. Lite mer än sex av tio är oroliga (och det är en av anledningarna till att till exempel Byggnads är så aktivt i frågan, vilket jag skrivit om här) .

En av de mest oroliga grupperna är, föga förvånande, de med lägst inkomster. Bland dem som tjänade under 300 000 kronor om året uppmättes en av de högsta orossiffrorna, 66 procent.

Denna grupps orosnivåer slås bara av grupperna Sverigedemokrater och dem med ”annan sysselsättning” (ofta sjukskrivna).

De som har riktigt höga inkomster är långt ifrån så oroliga, 38 procent uttrycker någon oro, och bara 8 procent är mycket oroliga.

Det verkar alltså inte som om företagare är oroligare än andra för sin pension. I denna undersökning är det i alla fall inte så.

Man måste dock väga in att antalet företagare i undersökningen inte uppgick till fler än ett par hundra, och det kan vara så att de företagare som ingår i Novus webbpanel är en speciell grupp av företagare som skiljer sig från de flesta företagare i samhället.

Begreppet egenföretagare är ju ett paraplybegrepp som täcker in allt från framgångsrika entreprenörer med anställda, till gig-jobbare som mer eller mindre tvingats på en f-skattesedel. Om de svarande mest är framgångsrika it-baroner eller fotografer som hankar sig fram gör stor skillnad.

Sista ordet om företagarnas oro, statistiskt sett, är med andra ord inte sagt.